EVSILFVER

Gick upp klockan två idag, sjukt skönt. Pappa hade försökt få upp mig ändå sen klockan elva, men jag hade visst bara mumlat sura ord och sedan vänt mig bestämt om när han kommit in i mitt rum.
Jag var så otroligt utvilad och det var så härligt! Hade inga planer för dagen men det gjorde mig absolut ingenting, helgen har varit väldigt lugn och jag kunde lika väl avsluta den så. Det enda jag planerade var en springrunda med den kunde jag placera i princip när jag ville.
Så det blev film och dator i princip hela dagen. Såg Step up 2 - The Streets, för typ 4:e gången.

Tänkte ge mig ut och springa vid fem, men mitt blodsocker krånglade järnet och ingenting blev bra. Efter att ha fightats med det i över en timme såg det ut att ligga bra, men när jag sedan gav mig ut och sprang så började det krångla igen. Frustrationen spred sig i hela kroppen och det slutade med att jag satt och grät som ett litet barn på en äng bara någon kilometer hemifrån. Stabilt, Emma. Stabilt.
Det var väl inte enda anledningen till att jag grät, men det var som att det öppnade en dörr.
Satt kvar i en dryg halvtimme innan jag snörvlandes började bege mig hemåt. Jag var iskall (hade bara t-shirt på mig) och i mitt överemotionella tillstånd kom naiva tankar om att jag borde lägga mig ned och hoppas på att frysa ihjäl. Ännu en gång - stabilt, Emma.

Anyway. Är på lite bättre humör nu efter att, några timmar senare, slutfört min planerade joggingrunda.
Och precis nu puttades min dörr upp och en lurvig varelse la sitt huvud bredvid mitt. Nu fick jag en puss i örat också.
Älskade lurvas.