2011-05-18
16:50:14
OH NIGGA!?
Okej, läget är allvarligt. Jag har inte varit en hel dag i skolan på typ.. ja, tre veckor kanske. Jag har liksom gett upp allt och när sommarlovet är så nära så är det ännu svårare att ta tag i sitationen. Gick inte till skolan idag heller, kunde inte sova inatt och glömde att ställa klockan.
Okej, nu ljög jag. Jag sket i att ställa den.
Jag suger verkligen och hatar mig själv för det här, men ni vet inte vad jag har gått igenom och hur mycket skit jag har fått ta de senaste 4 åren (av hur jobbigt allt har varit). Jag skulle kunna skriva om det men samtidigt känns det inte riktigt som att det är intressant att läsa.
Skolan har hur som helst liksom inte kommit första hand direkt. Och som många av er säkert känner igen så blir det en ond cirkel när man kommer efter i ämnen. Man vill inte gå dit för att man inte vet vad läraren pratar om/man har inte gjort läxan, och då missar man ännu mer och.. ja, ni fattar.
Vaknade när det bara var en timme kvar av sista lektionen och då var det ju ingen större idé att åka ned, istället cyklade jag ned efter det att vi slutat och träffade Lovisa. Vi åt lunch/fikade på Kaffebönan och pratade, det var väldigt skönt att få ur sig en del saker. Någon gång under Lovisas del av problem-pratet så tyckte jag att hon sa "OH NIGGA", detta tyckte båda var skitkul och vi sa det säkert femtio gånger var under den tiden vi var på stan.
För att gå tillbaka till skolproblemet så har jag ett möte om två veckor. Samma möten som jag har fått gå på under typ tre år. Jag vet vad som kommer sägas, de kommer att prata om min höga frånvaro och mina IG-varningar. Jag kommer sitta tyst som en mus och titta ned i bänken; tänka att det spelar ingen roll vad jag säger för ingenting kommer att ändras. Jag bryr mig inte längre om att säga de där sakerna som alla vill höra. Att jag ska ta tag i det, att jag ska fixa det här, för jag vet att jag inte kommer göra det. Allt känns hopplöst. Jag kommer gå därifrån med en klump i magen och känna mig värdelös. Mamma kommer att vara besviken. Jag kommer att känna mig ännu mer värdelös.
När jag cyklade hem fick jag en fluga i ögat. Jag ville dö.
Okej, nu ljög jag. Jag sket i att ställa den.
Jag suger verkligen och hatar mig själv för det här, men ni vet inte vad jag har gått igenom och hur mycket skit jag har fått ta de senaste 4 åren (av hur jobbigt allt har varit). Jag skulle kunna skriva om det men samtidigt känns det inte riktigt som att det är intressant att läsa.
Skolan har hur som helst liksom inte kommit första hand direkt. Och som många av er säkert känner igen så blir det en ond cirkel när man kommer efter i ämnen. Man vill inte gå dit för att man inte vet vad läraren pratar om/man har inte gjort läxan, och då missar man ännu mer och.. ja, ni fattar.
Vaknade när det bara var en timme kvar av sista lektionen och då var det ju ingen större idé att åka ned, istället cyklade jag ned efter det att vi slutat och träffade Lovisa. Vi åt lunch/fikade på Kaffebönan och pratade, det var väldigt skönt att få ur sig en del saker. Någon gång under Lovisas del av problem-pratet så tyckte jag att hon sa "OH NIGGA", detta tyckte båda var skitkul och vi sa det säkert femtio gånger var under den tiden vi var på stan.
För att gå tillbaka till skolproblemet så har jag ett möte om två veckor. Samma möten som jag har fått gå på under typ tre år. Jag vet vad som kommer sägas, de kommer att prata om min höga frånvaro och mina IG-varningar. Jag kommer sitta tyst som en mus och titta ned i bänken; tänka att det spelar ingen roll vad jag säger för ingenting kommer att ändras. Jag bryr mig inte längre om att säga de där sakerna som alla vill höra. Att jag ska ta tag i det, att jag ska fixa det här, för jag vet att jag inte kommer göra det. Allt känns hopplöst. Jag kommer gå därifrån med en klump i magen och känna mig värdelös. Mamma kommer att vara besviken. Jag kommer att känna mig ännu mer värdelös.
När jag cyklade hem fick jag en fluga i ögat. Jag ville dö.
Kommentera inlägget här:
