EVSILFVER

Så. Jag försöker blicka framåt, trots att det är rätt svårt. Jag sitter i flera jobbiga sitsar.

Igår tog jag i alla fall mod till mig och sa till pappa som det var - att jag var i en av mina välkända depressioner. Han verkade tacksam för att jag berättade men sa också att det märkts väldigt väl. Jag bad honom att prata med mamma för hon är oftast riktigt jävla klumpig när det kommer till mitt mående. Jag vet inte varför det är så men hon kan verkligen inte tackla mina deppiga perioder på något vidare bra sätt och det är skitjobbigt. Senast för någon dag sedan när jag försökt hinta att jag inte mådde sa bra så slängde hon ut sig en skitspydig kommentar som gjorde jätteont. Pappa sa att han hade skällt ut henne för det. Det kändes bra.

Får se om jag drar ut på lördag. Förhoppningsvis mår jag så pass bra psykiskt att jag kan göra det. Känns som att det skulle behövas.

Har för övrigt benhinneinflammation i båda benen, antagligen på grund av att jag haft helt fel skor och dessutom sprungit på asfalt. 1 mil. Varje dag.

Detta har kännt ännu jobbigare i och med min deppiga period, för jag har verkligen behövt träna. Det är mitt sätt att rensa tankarna och det får mig att må bra. Nu när jag inte kan det så drar det ned mig en hel del. Igår var jag dock ute och gick i över en timme och kände ingenting i benen, så jag ska försöka mig på att springa ikväll. Långsamt. Försiktigt.

Det jag får vara mest noga med är att sluta direkt om det börjar göra ont. Förra gången struntade jag i det och det slutade med att jag trillade ihop mitt på gatan. Kunde inte ställa mig upp och fick panik för mina ben vägrade samarbeta, skitläskigt. :( Pappa fick hämta mig med bilen trots att jag bara var någon kilometer hemifrån.