EVSILFVER

2012-06-11
19:33:31

STUDENTPEPP - HELA INLÄGGET UT!
Okej. Kommer ni ihåg inlägger där jag skrev att jag inte kunde vara så pepp för studenten? Nej, det gör ni inte för jag såg precis att det inte kommit upp på bloggen. Bugger.

Anyhow! Nu är det uppe men om ni inte orkar läsa hela så handlar det om att jag inte var peppad inför studenten pga olika faktorer (åhå, nu blev ni kanske sugna på att läsa det ändå.... ;PPPPPPPpppPP).....
....Well. Fuck that.
Idag var en bra dag med massa studentpepp och det har ÄNTLIGEN börjat pirra i min mage när jag tänker på att på fredag så står jag med min vita mössa och dansar till livets början. Jag hade mig en liten trevlig pratstund med Lovisas mamma när jag åkte med henne ut till Gränna, och hon sa så sant att "det är ju inte bara gymnasiestiden ni firar att ni har klarat - utan hela er skolgång!". Yeah! Fuck yeah! Jag failade gymnasiet, men jag kunde inte göra bättre med tanke på mina förutsättningar och det viktigaste är väl för fan att JAG LEVER! Jag hoppade inte av, jag knäcktes gång på gång men reste mig mirakulöst upp igen. Det är för fan värt att firas! JAG är värd att firas!
.
Yeah. I really am.
.
Idag är utspringningskoreografin satt och vi har tagit farväl av några lärare. Hade min sista teaterlektion och ja, det känns lite tomt just nu. Min teaterlärare var och är helt awesome, och jag hoppas att jag träffar på honom fler gånger i framtiden. 
Han avslutade lektionen så fint med att berätta om hans första fylla - sedan frågade han om vår. Det var fint.
.
.
.
.
.
.
.
.
Framtiden har väntat länge nog.
.
Snart.


Snart ropas vårt gemensamma namn ut i högtalare och vi tas emot av lyckotjut och applåder från dåtid och framtid, och bilder av barn - som en gång visste så lite om världen - pryder folkhavet.
Snart slänger vi våra vita mössor mot himlen och även osäkra hjärtan sjunger fyfan vad jag är bra, för jagleverjaglever jag lever än idag. Snart får kroppar som är på väg att ge upp ny kraft och blir starkare än någonsin. Snart dansar vi på lastbilsflak till hög musik som blir högre och högre men ändå inte lyckas överrösta ljudet av våra bankande hjärtan, som slår så hårt det kan på bröstets väggar för att vara säker på att de är en del av allt. Snart tar lungor sitt första andetag på flera år.
Snart kramar vi våra fiender och gråter tårar av guld mot deras axlar, slänger ur oss fan vad fint vi har haft det ändåoch lycka till för vi vill och kan inte hålla inne på orden (för de analyserade bitchblickarna och spydiga kommentarerna glöms bort när man inser att världen är stor och att det kan handla om ett permanent avsked).

Snart kläs kroppar med självdiagnostiserad fulhet i vitt och för en dag är de vackrast i världen. Se mig hör mig här är jag. Han som knappt sagt ett ord på tre års tid blir sentimental när någon drar igång en gammal låt från det tidiga 2000 och gråter ikapp med klassens machomachomacho man. Hon som rökte alldeles för många cigaretter på lektionstid pekar finger åt klassrummen men ger korridoren och caféet en sista blick innan lastbilen dansar iväg.


Snart får förseningsursäkterna en paus.
Snart har tankarna och drömmarna sett färdigt rymden och landar tryggt i våra händer (och de viskar att nu är det din tur).
Snart står vi med otaliga blågula band runt halsen, champagneglas i plast och halvfula mjukisdjur som från och med den dagen alltid kommer att ha en plats på hyllan i sovrummet, och som liksom outtalat kommer att symbolisera de tre åren trots att de bara fick vara med en dag. Och vi döper dem till roliga namn så att de alltid lockar till skratt när de (och minnena de bär på) nämns.


Måsten kommer alltid att vara måsten men snart kommer vi se dem som annat än eländiga tvång. Fötterna lossar mark men vi kämpar för att lyckas behålla dem på jorden och låter istället huvudet svävar upp bland molnen, för alla vet att drömmen är studentens bästa vän.
Snart tar vi framtiden i hand och kastar oss och våra lyckorus ut mitt i livet. Skriker att nu är jag äntligen här, ta mig och gör mig till din - här och nu och just precis i denna stund. Morgondagen orkar vi inte vänta på, och den kommer ju tids nog ändå.


Snart.








Nu väntar sista och första dagen på resten av våra liv.
Kommentarer:
#1: Lovisa

haha, hon pratade med om den pratstunden! Och det stämmer så jävla bra! Hurra för oss!

2012-06-11 @ 19:57:53
#2: allis

Asså fan vad fint du skrivet emma!!!

TAGGA!!!!

2012-06-11 @ 21:45:17
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: