EVSILFVER

"Vad var egentligen tanken?

Mitt liv är en enda röra och skolan är som den undergivna pojkvännen som får ta all skit. Både jag och de omkring mig har gett upp – det blir inga mer krissamtal eller försök till att förstå och jag hittar mig desperat klappandes min egen axel samtidigt som jag med rispig röst viskar att ”livet löser sig, Emma, det löser sig alltid” då alla andra verkar se på mig som någon slags repa på billacken.

Och helt plötsligt ska vi göra ett projektarbete. Jag mådde illa så fort jag öppnade ögonen på dagarna, ångesten var min ständiga följeslagare och de kognitiva problemen var ett faktum. På allt detta så var det ingen som förstod mig, inte ens kuratorn som skickade vidare mig till Ryhov för att det var för stort för henne att ta sig an. Där möttes jag enbart av meningslös sympati och fick med mig en bok hem som hon tyckte jag skulle läsa för att jag skulle känna igen mig. Jaha? Ja tack då. Jag ska läsa mig frisk. Vi hörs.

Hon ringde aldrig, trots att hon sa att hon skulle göra det.  Ännu en gång dränktes jag i känslan av att inte bli trodd på och jag grävde mig längre ned i vad som kändes som en lerig sjöbotten.

Jag kan tycka att skolan är värdelös på det sättet. Du blir stämplad som en komplett idiot om du inte är på lektionerna eller gör dina läxor. Du blir inte frågad varför eller hur utan får istället restuppgifter och missade uppsatser i ansiktet, och lärarna sträcker på sina halsar när de säger att ”du får en vecka extra på dig”, som om de tagit hela ens liv i sina händer. En vecka gör ingenting för mig. Flera veckor gör ingenting för mig. Jag är körd, som de flesta jag pratar med uttrycker det.

Så vad var egentligen tanken?

Jag ville en gång för att visa er att jag inte var så värdelös som jag framstår. Med egna texter och bilder ville jag få er att inse att jag kommer att lyckas, trots att hela min skolgång har varit som en enda lång bakfylla.  För jag kan det här. Detta är något jag brinner för och verkligen kan.

Jag var helt säker på att jag skulle fixa det - det skulle inte vara så svårt. Många texter hade jag redan klara, och att jag var inne i en av alla svackor såg jag då som en styrka eftersom det är då jag skriver som bäst.  Men en svacka är också en svacka och istället för att bli peppad över projektet jag ville genomföra låg jag hemma i fosterställning och drog mig själv i håret för att jag helt enkelt inte kunde förmå mig själv att göra något som helst. Nej, nej, det är inte som du tänker. Jag hade viljan. Jag kunde bara inte. Det går inte att förklara för någon som aldrig varit i den situationen så jag förväntar mig aldrig att folk ska förstå när jag försöker förklara hur jag blir när depressionerna knackar på pannbenet och tränger sig in, utan att ens ta av sig skorna.

Så tid gick men jag försökte rädda mig själv med att tröstande ord om att tid fortfarande fanns.  Det var det vill säga bara när jag faktiskt hade tid att tänka på det. Jag hade tusen andra ångestladdade tankar i huvudet som inte gav vika, och som om inte det var nog hade jag lärare som viftade med ogjorda prov och IG-varningar i ansiktet på mig så fort jag visade mig i skolan. Vet inte om det var så jävla konstigt att frånvaron blev så hög som den blev, även om det inte alls var den enda orsaken. (...)"