EVSILFVER

Hej på er mina fina. Tänkte att det var dags för en liten helgresumé då helgen bjudit på fina tillställningar. I fredags sov jag över hos mina sötkusiner Alva och Alicia. Några timmar tidigare hade Alicia ringt mig när jag var på jobbet och frågat om jag kunde sova hos dem, så himla gulligt. "När kommer du? Får Alva sova med dig?". Skulle egentligen ha tränat men kastade mig istället i bilen och åkte hem till de små busfröna. 

 

 

Hemma hos familjen Pohl lagades det Burritos och tittades på Gladiatorerna. Tog mig verkligen tillbaka till när jag och Jakob var små och fredagsmyste med familjen, med varsitt plastglas med Pringles i handen och varsitt glas läsk. Tyckte Gladiatorerna var så himla spännande, men jag minns inte att det var så mycket ilska och svordomar då som det är nu. Haha. Så här lät det från i princip alla deltagarna så fort de förlorade: "Jag är så JÄVLA besviken! Jag är inte värd ett jävla skit, känner mig så jävla värdelös.. Fyfan.". Sneglade då och då på Alva och Alicia, men de verkade inte notera det (Alicia noterar ALLTID när man svär). Hm. Kanske var det precis samma sak när jag var liten, bara att man inte brydde sig så mycket för att det var på TV.

När det var sovdags fick Alva som lovat sova bredvid mig. Det var supermysigt, förutom att jag vaknade flera gånger den natten av att Alva i full panik skrek "nej! NEJ! NEEEJ!" och slog med armarna. Antagligen hade stackaren en mardröm. På morgonen efter berättade hon att hon drömt om en pirat som bet henne, och mumlade också om en stor spindel...

 

Vid klockan elva på lördagsförmiddagen satte Alicias Skurkkalas igång. Vi lekte bland annat rumpdans, Apelsinstaffet och spindelstafett. Rumpdansen blev mest poppis då de själva fick välja vilken musik som skulle spelas. Det var Sean Banan, One Direction, Danny, Eric Saade, Psy, och en där Blow My Whistle-låten. Ehe.. Kul att barn går omkring och sjunger på den.

One Direction är för övrigt Alicias favoritband för tillfället, och av mig fick hon en väggalmanacka med bilder på bandet. Den åkte snabbt upp i rummet. 

 

Alicia hade gjort en jättefin skylt med texten "korvkiosk" som hon satte upp och framför den, tillsammans med bästisen Julia, serverade korv med bröd till alla gästerna. Efter det blev det glassbuffé, alla fick göra sin egen glass med massa olika sortes strössel, glassar och kolasåser. Ni kan ju räkna ut att det inte var så jättestädat efter detta.

 

 

Alicia Fisia och kompisen Filippa. Sötare banditer får man leta efter! 

Min kollega Marie-Louise tipsade mig om SVT’s serie Gengångare som jag började titta på under lunchen. Den är faktiskt riktigt spännande, jag rekommenderar att ni i alla fall tittar in första avsnittet! Det hittar ni här. Avsnitten är en timma.

"I en liten bergsstad återvänder Camille och Simon, som båda varit döda i flera år, till sina forna hem. De har inte åldrats och är helt ovetande om att de en gång har avlidit. Återkomsten kastar allt över ända hos deras nära och kära. Camilles tvillingsyster är nu tre år äldre, och Simons fru Adèle är precis i färd med att gifta om sig. Samtidigt får sjuksköterskan och ensamvargen Julie besök av en märklig liten pojke. Och det verkar som om staden än en gång hemsöks av samma seriemördare som härjade för sju år sedan."

Kusin Alicia ska ha 7-årskalas på lördag och jag ska som vanligt vara med och hålla i det. När det gäller Alvas kalas är det rätt enkelt, hon har velat ha prinsesskalas varje år och bara bjudit 4-5 stycken. Jag gillar att go all in så jag har alltid letat upp massa kalasattiraljer med prinsesstema, fixat "prinsesslekar" och liknande för att verkligen få en känsla av det rosa-lila glittertemat.

Hade väl tänkt mig något liknande även för detta år, men Alvas storasyster Alicia hade tänkt sig något helt annat. Hon vill ha ett skurkparty. Vet ni hur SVÅRT det är att hitta kalassaker med skurktema? Har letat runt i timmar på internet. Efterfrågan verkar inte vara speciellt stor.
Det jag har kommit fram till är i alla fall att jag ska köpa ansiktsfärg och måla alla kalasgäster som tjuvar när de kommer till kalaset. Dock är det inte mindre än 15 stycken kalashysteriska sjuåringar, så det lär ju ta sin lilla tid. När det kommer till fiskedamm har Ulle fått idén att byta ut den till en skattjakt vilket också blir roligt! Vi ska ta kort på olika saker i huset dit de ska gå och hitta ledtrådar innan de till sist hittar skatten - 15 gyllene godispåsar.

 

...Tadaaa!

 

 

 

I och med att jag har gått upp till 100% nu har jag fått en hel del andra arbetsuppgifter, bland annat håller jag på att lära mig hur kassan fungerar. Det är inte helt enkelt då det är mycket grejer som ska kommas ihåg och många priser att hålla reda på. Två halvdagar har jag haft tid på mig att öva.

Nästa vecka kommer jag att vara själv här. Är liiiite nervös kan jag ju säga. 

Trots att själva kassafixandet går lite halvtrögt (eller tja, det går faktiskt rätt bra förutom att jag tabbar mig lite då och då) så är det ändå inte det jag har svårast för. Nej, kära vänner. Det jag failar på mest är att dra av de där jävla kvittojävlarna. Jag lyckas tamej fan inte göra det snyggt! De blir helt missbildade och sönderrivna när jag, likt en svettig och nervös häst tar sats och på ett sätt som direkt skvallrar om att jag inte har en aning om vad sjutton jag gör, river bort kvittot. Skäms som en hund när jag skamset räcker fram ett söndertrasat bevis på att de har handlat hos oss. Sänker huvudet och viskar tyst i huvudet ett "förlåt". För att riva kvitton rätt, slätt och snyggt är viktigt enligt vissa kunder. De flesta som, med en snörpning på munnen och ett högt höjt ögonbrynsom, med avsmak tar emot traslapparna är gamla tanter.

Kanske har deras liv till mestadels innehållit kassajobb där kvittoavrrivning är en stor del, och de inte klarar av att se när andra gör det dåligt. 

 

Vem vet, kära vänner, vem vet.

På tåget hem från Uppsala köpte jag en macka som jag inte orkade äta upp. När tåget stannar i Nässjö har jag mycket att bära och väljer lite fult att lämna kvar pappkassen med mackan i på bordet (ja, jag vet, fy skäms på mig).

Kommer hem och inser att inte bara den halvätna mackan låg kvar i påsen utan även min plånbok. Alla kort. Bankkort, gymkort, presentkort, jobbkort. Alla kort

Karma's a bitch.

Det är så här jag kommer ihåg Nicke Nyfiken, och det är banne mig det här mina egna barn kommer få se när jag väl får några. Älskade verkligen den här filmen!

 

 

Alfons Åberg var också en storfavorit när jag var barn. När jag tittar på filmsnuttarna idag förvånas jag över hur korta de faktiskt är, de kändes så himla långa och händelserika när jag var liten. 

 

 

De här två lergubbarna tyckte jag också var väldigt roliga. Hade ingen film med dem men de syntes ofta i Bolibompa. Kommer ni ihåg...?

 

 

Åh, Fablernas Värld. Såg alltid det här programmet hos min kompis Rasmus som hade det på VHS. Tyckte det var så himla roligt och frågade varje gång jag kom hem till honom om vi kunde se "filmen med alla pratande djur". 

 

 

Klas Klättermus klickades ofta igång när det var sångsamling på dagis. Tror till och med vi satte upp en pjäs.

 

Babar var också en av mina favoritfilmer. Älskade verkligen introsången, tyckte den var så mysig.  

 

Sånt här kan jag ligga och roa mig med dagar och nätter långa, finns ingen bättre känsla än nostalgin. Igår låg jag och pratade barndomsminnen med Andreas, som antagligen inte ens var intressanta förutom för mig. Om radhusgården jag växte upp på, där alla kände alla och vi sprang hej vilt mellan husen för att träffas och leka. På ena sidan gården hade vi en koj-skog, där alla byggde sina egna kojor. I den skogen brukade också jag och min dåvarandra "bästis" Camilla leka att vi var två tonårstjejer som hade massa egna hästar, haha. Kojorna var oftast där vi bodde. Undrar om några är kvar. På andra sidan gården, över vägen, låg en stor, mörk skog där alla barn brukade gå in tillsammans i led och lyssna efter läskiga ljud. Alltid var det någon som - bara för att jävlas - började gallskrika, och helt plötsligt handlade det inte om vem som vågade gå längst in utan vem som först hann ut. På sidan av den skogen fanns en pulkabacke där vi alltid hängde på vintrarna. "Se upp i backen, fyra hål i nacken" slängdes vilt omkring och det var alltid tävling om vem som kom längst med pulkan. När man blev lite äldre hittade man andra, lite farligare och osäkrare sluttande stigar mitt inne i skogen som snabbt bytter ut mot den vanliga backen.

 

Lite ovanför gården fanns en bondgård dit vi ofta gick och klappade alla bondkatter som sprang omkring. Vi brukade låtsas att de var våra egna, gav dem namn och presentera dem stolt för våra kompisar nästa gång vi gick dit. En gång följde en liten vit kattunge med mig hela vägen hem, trots att jag gång på gång bar tillbaka den till stallet. Frågade mamma och pappa flera gånger om jag inte kunde få behålla den, men det fick jag naturligvis inte. Det gjorde så ont att hela tiden bära tillbaka den när den varje gång panikslaget kom jamandes efter mig. När jag blev lite äldre fick jag reda på att bonden dränkte alla nya kattungar. Blev så ledsen.

 

På sommarkvällarna brukade alla barn samlas ute på gården och leka Dunken, Bollen i Burken eller Ficklampan (som jag och en kompis kom på själva). Det skulle alltid olas om vem som fick räkna. Någon som kommer ihåg några ramsor måhända...? Vet att vi körde någon som började typ "uppe bland lianerna sitter babianerna....". 

 

 

 

 

Jag får panik på den här staden. Panik på att vandra samma gamla gator, se samma gamla utsikt från mitt fönster och följa samma gamla rutiner. Jönköping är en vacker stad men jag har andats denna luft sedan jag föddes och det finns inte längre kvar något syre Inget att överleva en längre period på i vilket fall.
Piskar Moa så ofta jag kan till att börja spara pengar så att vi kan dra iväg på en långresa i år. Tre månader minst. Endast dra med mig kameran, pengar och ett sällskap som hungrar efter världen lika mycket som jag.

 

Jag vill vakna upp och inte ha en aning om vad dagen kommer att bjuda på. Jag vill vara ute långa nätter och göra dåliga beslut som man skrattar åt livet ut. Jag vill träffa människor som jag inspireras utav. Jag vill få ett annat perspektiv på saker, höra andras tankar, fylla på huvudet med historier och berättelser, hitta kryphål till lugnet mitt i stressen. Jag vill längta hem. Kanske till och med hitta hem. Jag vill bli fascinerad, så pass att jag aldrig tappar ork till att berätta det jag har varit med om. Jag vill leva. Jag vill leva på riktigt.

 

Jag vill iväg.

Hade en förjäkla mysig helg med min man i hans stad. Så jäkla tråkigt dock att jag inte är framme förrän sent på nätterna när jag åker direkt efter jobbet, så vi får typ ingen tid tillsammans. Har i alla fall fått träffa hans mamma och styvpappa nu, och alla deras goa vovvsingar. Tror Andreas är mer kär i pudeln Chili än i mig om jag ska vara ärlig. Jag blev mer kär i deras blandras Isa som hade ögon runda som två klot och som satt liiiite för tätt. Så jävla gulligt!
På lördag kväll drog vi ut i staden, åt tacos och drack drinkar. Fick dock gå runt en hel del innan vi hittade någon stans att vara, antingen kom vi inte in eller så var det alldeles för packat med folk. Dessutom har han intoducerat mig för Games Of Thrones som jag tidigare inte haft något intresse för. Det var faktiskt ganska spännande, i alla fall det jag faktiskt såg. Hälften av tiden låg han och störde min filmmagi med pussar och romantiska små noteringar som jag absolut inte tyckte jag hade tid för just då.... /Spoiled girl.

...Men så var det så där fruktansvärt jobbigt att åka ifrån honom på söndagen. Grät, grät och grät när vi stod på perrongen och pussades. Inte kunde vi göra det ifred heller, för någon blåste i en jävla visselpipa titt som tätt och vi visste aldrig om det var för mitt eller något annat tåg.
"Vill du att jag bara ska gå härifrån?"
"Ja... fast nej! Fast ja. FAST NEJ."
Vi har kommit på att det är bättre att bara få det överstökat snabbt, typ som när man drar bort ett plåster. Om jag skulle stå och titta efter honom skulle jag bara få panik och springa efter, eller trilla ihop i en hög av all andnöd. Det var typ det som höll på att hända när han tillslut försvann bort från tågdörren. Sprang in och slog mig ned på första bästa plats i tron om att jag skulle svimma vilken sekund som helst. Grät som ett litet barn och folk som inte visste att det satt en gråtande tjej i tåget hade lika gärna kunnat tro att det var en gnyende hundvalp, för det var typ så det lät när jag försökte hålla inne på tjuten.
Tog inte mer än 10 minuter för mig att ha gråtit bort all tillstymmelse till smink och bytt ut mina vanliga blå ögon till ett par svulla och illröda sådana...

Tittade ned i mitt knä hela redan hem i rädsla för att någon skulle se hur jag såg ut.

Andreas var här över nyår och det var väldigt mysigt, även om det blev lite dumt mellan oss typ en timme innan tolvslaget. Fick i varje fall min nyårskyss då vi lyckades lägga undan bråket fem minuter innan klockan slog tolv, och vi drack champagne som Andreas hade köpt med sig. Väldans god var den!

 

Amanda, vår nyårsvärd, hade dagen till ära köpt en filmkamera och ett stativ som hon riggade upp på sitt rum senare på kvällen, som ett litet biktrum i Big Brother fast där man istället för att bikta sig skulle filma sitt nyårslöfte. Jag vet inte hur många gånger orden "jag ska ligga mer" lämnade våra fylleläppar. Mycket, mycket vuxet och nyktert! Amanda satte redan dagen efter ihop en film med alla fyllehuvuden och det blev fantastiskt roligt! Fan, hade jag inte sett ut som en slickad katt pga. regnskurarna jag stått i hade jag fan lagt upp den här.

 

Grät när min man åkte hem. Det gjorde så jäklans ont. Vi bestämde att jag inte skulle följa med honom in på stationen utan bara lämna av honom med bilen och sedan åka, för det skulle vara alldeles för jobbigt att bara stå där och vänta på att vi skulle skiljas åt. Det var min pappa som skjutsade oss och när Andreas pussade mig hejdå och klev ur bilen kändes det som att någon släppt ett klippblock på mitt bröst. Ville inte visa pappa och mamma (som också var med) att jag grät så jag försökte så gott jag kunde att hålla tillbaka på snyftingarna som trängde på. Mådde illa och var tacksam när pappa frågade mig någon oviktig fråga som gjorde att jag fick tankarna på annat i några sekunder.

Hela vägen hem satt jag och kämpade med att dämpa viljan att be honom vända tillbaka till stationen, för jag visste ju att Andreas stod kvar och skulle göra det i alla fall tio minuter till, men istället åkte jag längre och längre ifrån honom. Kan inte förklara den ångesten. Börjar nästan gråta nu bara när jag tänker på hur jobbigt det var.

 

Några timmar senare beställde jag en biljett till honom. Åker imorgon. Eftersom jag jobbar kommer jag inte vara där förrän 23:00, och jag är tvungen att åka hem på söndag klockan 15... Det blir alltså inte så mycket tid alls att ses. Det kan verka konstigt men det är nästan så jag inte vill åka för jag vet hur jobbigt det kommer bli att lämna honom igen.

 

Jävla distansförhållande.

Sånt jävla påhitt.

Så nu är julafton över för denna gång. Hoppas ni hade en förjäklans fin dag och att ni fick det ni önskade. Själv blev jag supernöjd! Fick en fotoskrivare, tvåtusen kronor på Scandinavian Photo, 1000 kr kontant, en skraplott som bidrog till Cancerfonden (<3), ett smyckesskrin, ett par skinnhandskar, en kaffemugg som ser exakt ut som ett objektiv, ett handmålat örngott av Alicia, två parfymer (Versace: Yellow Diamonds och Clean: Rain, doftar fantastiskt), en morgonrock, myskläder, en bok fylld med dikter och verser av Alf Henriksson (åh vad jag älskar denna man) och en fotobok (där man klistrar in egna foton). Oj, sicken lista det blev märkte jag nu.