EVSILFVER

Andreas var här över nyår och det var väldigt mysigt, även om det blev lite dumt mellan oss typ en timme innan tolvslaget. Fick i varje fall min nyårskyss då vi lyckades lägga undan bråket fem minuter innan klockan slog tolv, och vi drack champagne som Andreas hade köpt med sig. Väldans god var den!

 

Amanda, vår nyårsvärd, hade dagen till ära köpt en filmkamera och ett stativ som hon riggade upp på sitt rum senare på kvällen, som ett litet biktrum i Big Brother fast där man istället för att bikta sig skulle filma sitt nyårslöfte. Jag vet inte hur många gånger orden "jag ska ligga mer" lämnade våra fylleläppar. Mycket, mycket vuxet och nyktert! Amanda satte redan dagen efter ihop en film med alla fyllehuvuden och det blev fantastiskt roligt! Fan, hade jag inte sett ut som en slickad katt pga. regnskurarna jag stått i hade jag fan lagt upp den här.

 

Grät när min man åkte hem. Det gjorde så jäklans ont. Vi bestämde att jag inte skulle följa med honom in på stationen utan bara lämna av honom med bilen och sedan åka, för det skulle vara alldeles för jobbigt att bara stå där och vänta på att vi skulle skiljas åt. Det var min pappa som skjutsade oss och när Andreas pussade mig hejdå och klev ur bilen kändes det som att någon släppt ett klippblock på mitt bröst. Ville inte visa pappa och mamma (som också var med) att jag grät så jag försökte så gott jag kunde att hålla tillbaka på snyftingarna som trängde på. Mådde illa och var tacksam när pappa frågade mig någon oviktig fråga som gjorde att jag fick tankarna på annat i några sekunder.

Hela vägen hem satt jag och kämpade med att dämpa viljan att be honom vända tillbaka till stationen, för jag visste ju att Andreas stod kvar och skulle göra det i alla fall tio minuter till, men istället åkte jag längre och längre ifrån honom. Kan inte förklara den ångesten. Börjar nästan gråta nu bara när jag tänker på hur jobbigt det var.

 

Några timmar senare beställde jag en biljett till honom. Åker imorgon. Eftersom jag jobbar kommer jag inte vara där förrän 23:00, och jag är tvungen att åka hem på söndag klockan 15... Det blir alltså inte så mycket tid alls att ses. Det kan verka konstigt men det är nästan så jag inte vill åka för jag vet hur jobbigt det kommer bli att lämna honom igen.

 

Jävla distansförhållande.

Sånt jävla påhitt.