EVSILFVER

Mina ögon är jag ängslig om
- dina älskar jag.
Blundar varligt kring mina
- dina kysser jag.
Jag vet inte vilka som vore svårast att mista?
Jag behöver fyra ögon för att leva.




- Lars Englund

Ingenting har jag att ge dig.
Ingenting har jag att sända dig.



- Ebba Lindqvist

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.



- Karin Boye

Sådan är kärleken,
den kommer fågelvägen,
och vi förstår,
att vi har inget val.
Vi måste ta emot den
som man tar emot en ängel,
som plötsligt landar
i vår tåredal,
vi måste ta emot den
som man tar emot en sägen
och tro med samma tro
som barnet har.

Sådan är kärleken
vi ville välja
- men vi har inget val.



- Bo Setterlind

Älskade
tala inte till mig
när du stiger upp
från vår kärleksbädd
låt mig stanna kvar
i vårt kärleksmörker
låt mig somna in
till minnet av dina smekningar

älskade
gå varsamt
en helt natts mörker
ska växa upp mellan oss
vem vet
om vi återfinner varann
i morgonens dimma

älskade
lämna mig
utan ord



- Marie Wine

Jag samlade på solglasögon
du speglade dig som i tjärnvatten
så föll vi samman.




- Pamela Jaskoviak

- Erik Lindblom

- Ylva Eggehorn.

jag skar mig aldrig med rakblad, kanske var jag för feg. istället använde jag tjockare nålar som jag snabbt och hårt drog över min nakna underarm. tvingade mig själv alltid att ha ögonen öppna när jag gjorde det, jag skulle se hur jag tog sönder mig själv och jag skulle se hur blodet letade sig fram ut ur de djupare risporna på underarmen. jag gillade inte att se själva rispningarna men jag gillade blodet, dock inte på något sjukare sätt än att jag gillade hur det liksom var ett kvitto på att jag faktiskt lyckats att ta sönder mig.
jag var ju redan sönder. så sönder att det inte kändes som någon idé att försöka laga mig, jag skulle liksom aldrig bli hel. istället gjorde jag mitt bästa för att dra ned mig själv ännu längre ned i gyttjan av självhat och uppgivenhet.
ville aldrig att någon skulle veta. bar alltid långärmat och hängde alltid med på skämten som drogs om "emosen" som skar sig för att allt var deppigt och värdelöst. ha ha ha. skrattade med dem. tragikomik. sorgligt roligt. jävla emos. palla må dåligt, liksom. typ. duvet.

en gång råkade en klasskompis se min arm. vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt stod hon två centimeter ifrån mig och drog, utan att jag hann reagera, upp ärmen på min skjorta. hon sa ingenting utan tittade bara ledsamt och eftertänksamt på mig. jag tog snabbt bort hennes hand och drog något skämt om emos. nervöst skratt. palla på dåligt, liksom. typ. duvet. minns inte om hon sa något om det för jag var så angelägen om att få henne på andra tankar. det där hände inte. teatersmink. min hund rev mig. allergisk reaktion. sjukhustester.
tror jag körde den där med att min hund rivit mig.
tillät inga andra tankar än att hon faktiskt köpt mitt dåliga försök till att bli lämnad ifred.

det var ofta efter ett gräl hemma. mamma och pappa kunde vara riktigt hårdhänta med mina depressioner och förstod nog inte riktigt hur fel de faktiskt gjorde. de skrek mycket och kallade mig saker. kommenterade saker som relaterade till mina svaga punkter och skyllde på mig över att familjen var en enda röra. det var nog dock rätt sant. väldigt sant. det var mitt fel.
hela jag var instabil. jag var ful och tjock och då ville ingen ha mig och det gjorde mig helt jävla värdelös. jag hade varit sjuk mycket och när jag kom mycket efter i skolan så sjönk motivationen och skolkande räddade mig från jobbiga frågor från lärarna. varför har du inte gjort din läxa? varför är du borta så mycket? varför somnar du på lektionerna?
för att jag spenderar varje natt ensam hemma på mitt rum i min lilla säng, lyssnar på låtar om självmord och gråter över att jag vill dö men inte är modig nog att ta steget.
istället rispade jag mig med nålar.
en gång med en trubbig kniv. det var efter ett besök hos frisören. jag använde mitt hår som en mask och drog det alltid framför ansiktet. hon klippte av det och jag såg ut som en tjock lesbisk 40-åring. grät som om hela min familj hade dött och visade mig inte utanför huset på två veckor om inte mer.
mamma och pappa tyckte jag var dum i huvudet och åkte iväg till någon släkting. jag sprang ned i köket och hämtade en kniv som min lillebror hittat vid en sjö året innan, satte mig på min säng och skar mig till blodet sprutade.
min bästa vän kom på besök och jag sa åt henne att hon absolut inte fick gå upp på mitt rum, jag hade glömt att lägga undan kniven och byta de blodiga lakanen. gick på toa och började tänka på något skämt, kom fnissande ut och möttes av min bästa väns förtvivlade blick. hon hade gått upp för att hämta något och sett allt. jag blev rasande. mest för att jag skämdes över hur svag jag var och hur dåligt jag mådde. palla må dåligt, liksom. typ. duvet.

jag stod i köket och skalade ett äpple. det var sommar och sol och jättevarmt och jag hade på mig en t-shirt och shorts. det var längesedan jag hade vågat visa mig så, tidigare hade det bara varit jeans, långtröjor och tjocka hoodies.
mamma kom in och vi pratade lite om världsliga saker men det kändes bra för båda var på gott humör. "vad fan är det där?" väser hon plötsligt och jag fattar ingenting. då grabbar hon tag i min arm och ett plågat stön rymmer från min hals. fan. hur kunde jag inte haft en tanke på de nya ärr som snart skulle bildas efter gårkvällens kamp för/mot livet.

jag skämdes som en hund och drog tyst tillbaka armen. började frenetiskt att skala äpplet som redan var skalat och hoppades på att hon inte skulle säga något.
sån tur hade jag inte.
fyfan vad sorglig du är. går du och visar upp det här för vännerna nu? så att de ska tycka synd om dig? va? vafan säger dina klasskompisar?
ingen vet. lies
det kan du fan sätta dig på att de gör, sånt här missar man inte. fan vad du är pinsamt.
sedan gick hon därifrån och jag har aldrig varit så nära döden som jag var just då.

försökte ta mitt liv någon gång sådär. blev inte insläppt i några portar för jag såg aldrig ljuset i tunneln. kände mig ännu mer värdelös, klarade inte ens att ta död på mig själv.
en gång gick jag bredvid järnvägen och övervägde att lägga mig på den. bommarna var på väg ned och det röda blinkande ljuset ropade åt alla djur och människor att hålla sig borta. jag ville bort.
ringde min bästa vän och vi båda grät hysteriskt och jag sa rätt ut att jag inte orkar mer. palla må dåligt, liksom. typ. duvet.
det var tänkt som ett hej då men jag har aldrig hört henne gråta så och plötsligt hade tåget åkt förbi. vi lade på och jag lade mig mitt på marken och grät tills jag inte kunde andas mer. vaknade upp i någons hus. berättade det aldrig för någon.

en natt chattade jag med en killkompis som efter den natten skulle ses som min bästa. vi pratade om livet och båda öppnade upp varandra som två böcker i samma genre men med helt olika historier. han hade varit med om så mycket skit och jag undrade hur fan jag kunde sitta här och klaga när han verkade ha haft det tio gånger värre. han blev irriterad när jag sa det till honom för han sa att så kunde man inte resonera. han frågade om jag någonsin hade skurit mig och jag sa nej. palla må <I>så</I> dåligt, liksom. typ. duvet. plötsligt blev stämningen för seriös och jag skrev "jaja, här har du några rakblad och lite sömnmedel, jag vänder mig om och det som händer händer". ett rått skämt från en serie som jag trodde skulle lätta på stämningen. det var så nytt för mig att någon läste min bok och jag blev nervös och trodde att han skulle tycka jag var en jobbig brud som bara var nere i hur dåligt jag mådde, och jag ville inte för allt i världen vara bruden som sökte uppmärksamhet genom trasiga armar. hans svar var "ibland är du en idiot, emma. puss" och sedan loggade han ut. jag fick panik när jag insåg hur det låg till och jag har aldrig skämts mer. det var ju inte så jag menade. jag var ju också där. jag skulle ju aldrig döma.
varför tror du då att alla andra skulle döma mig? sa en röst i mitt huvud som rispade mig inifrån lika hårt som jag själv rispade mig utifrån. smsade honom. bad om ursäkt. förklarade läget. mådde illa när stenen från bröstet släppte, den dunsade till i magen så hårt att jag började gråta, med tårarna rann gruset ut och med ens kände jag mig lättare.


allt det där känns så långt borta nu. jag mår bra. bättre. bra.
det händer ibland att jag tittar ned på mina handleder. vid en snabb blick kan jag skylla på en hund eller en katt, men kollar man närmre berättar de en helt annan historia. fast det är inte så ofta man spanar in folks handleder, så jag klarar mig rätt bra faktiskt. nämner någon det så säger jag som det är. dock alltid med en skämtsam underton och ett litet skratt därefter.
himla emo jag var alltså. ha ha ha. pinsamt roligt sorgligt.
palla må dåligt, liksom. typ. duvet.

spritt språngande vaken och helt klarnaken och (er)din
men snälla ät mig inte bara för att jag bjuder ut och bjuder in, erbjuder en liten smakbit på er lilla favorit som ni tror älskar er tillbaka

jag är bara gränslöst generös och kraftlös
orkar och kan inte säga nej så jag säger ja till era hungrande händer
det är ju mig ni vill ha, och det är okej att ta, det är ju signalerna jag sänder
allt känns som en enda lång bakfylla och jag har bara mig själv att skylla för att jag inte dricker bort er billiga smickerimport

vill inte såra någon annan men dödar mig själv långsamt när jag uttryckslöst blygsamt tveklöst rättframt klär av tröjan men behåller skinnet på
för med era svettiga kroppar ovanpå och ruttnande andedräkter för nära inpå är det i skinnet jag kryper in för att briljera med min frånvaro
att inte ha koll ger mig kontroll

vill inte såra någon annan men dödar mig själv varje gång ni kommer och förstör med era tomma ord som ni faktiskt tror att jag faller för, tror ni förför mig när ni förgör mig och det egentligen är ni som smälter som smör så fort jag för handen lite innanför min BH. Ni är så äckliga och det är jag också eftersom jag inte kan förmå mig själv att avstå när ni föreslår att vi ska ses, för att uppnå er nivå när ni egentligen är på botten precis som jag

kanske är det mitt undermedvetna som drar ned mig hit för att jag egentligen vet att inte skulle överleva att ta mig upp till ytan
jag har ju glömt bort hur man andas

Snart.


Snart ropas vårt gemensamma namn ut i högtalare och vi tas emot av lyckotjut och applåder från dåtid och framtid, och bilder av barn - som en gång visste så lite om världen - pryder folkhavet.
Snart slänger vi våra vita mössor mot himlen och även osäkra hjärtan sjunger fyfan vad jag är bra, för jagleverjaglever jag lever än idag. Snart får kroppar som är på väg att ge upp ny kraft och blir starkare än någonsin. Snart dansar vi på lastbilsflak till hög musik som blir högre och högre men ändå inte lyckas överrösta ljudet av våra bankande hjärtan, som slår så hårt det kan på bröstets väggar för att vara säker på att det är en del av allt. Snart tar lungor sitt första andetag på flera år.
Snart kramar vi våra fiender och gråter tårar av guld mot deras axlar, slänger ur oss fan vad fint vi har haft det ändå och lycka till för vi vill och kan inte hålla inne på orden (för de analyserade bitchblickar och spydiga kommentarer glöms bort när man inser att världen är stor och att det kan handla om ett permanent avsked).

Snart kläs kroppar med självdiagnostiserad fulhet i vitt och för en dag är de vackrast i världen. Se mig hör mig här är jag. Han som knappt sagt ett ord på tre års tid blir sentimental när någon drar igång en gammal låt från det tidiga 2000 och gråter ikapp med klassens machomachomacho man. Hon som rökte alldeles för många cigaretter på lektionstid pekar finger åt klassrummen men ger korridoren och caféet en sista blick innan lastbilen dansar iväg.


Snart får förseningsursäkterna en paus.
Snart har tankarna och drömmarna sett färdigt rymden och landar tryggt i våra händer (och de viskar att nu är det din tur).
Snart står vi med otaliga blågula band runt halsen, champagneglas i plast och halvfula mjukisdjur som från och med den dagen alltid kommer att ha en plats på hyllan i sovrummet, och som liksom outtalat kommer att symbolisera de tre åren trots att de bara fick vara med en dag. Och vi döper dem till roliga namn så att de alltid lockar till skratt när de (och minnena de bär på) nämns.


Måsten kommer alltid att vara måsten men snart kommer vi se dem som annat än eländiga tvång. Fötterna lossar mark men vi kämpar för att lyckas behålla dem på jorden och låter istället huvudet svävar upp bland molnen, för alla vet att drömmen är studentens bästa vän.
Snart tar vi framtiden i hand och kastar oss och våra lyckorus ut mitt i livet. Skriker att nu är jag äntligen här, ta mig och gör mig till din - här och nu och just precis i denna stund. Morgondagen orkar vi inte vänta på, och den kommer ju tids nog ändå.


Snart.








Nu väntar sista och första dagen på resten av våra liv.

Feberdrömmar om matlagningsprogram och alkohol i en annan stad, där julbelysningen får tillräckligt med ström och snön är vit istället för grå och svart. Feberdrömmar om pianofingrar på gitarrsträngar och stjärnhimmel som klichéigt jämförs med glitter i ögon (från julbelysningen som får tillräckligt med ström).  
Bubbel som får skratt att bubbla och ord att snubbla dubbelt så mycket.
Livshistorier som aldrig tagit del av varandra, koffeintabletter som får kaffeSverige att skämmas. Espresso fem gånger om och vi är förlåtna. Hjärtattack check hjärtesorg väck (för i dessa feberdrömmar är vi två).
Feberdrömmar om ett vitt hus som försöker se inbjudande ut klädd i sina gula lampor, och som ser stort ut men egentligen är rätt så litet. Om vinfläckar på de vita väggarna och en suddig bild av en fest som förklarar hur de kom dit.
Om värmeljus som snor syre och klär av tjocktröjan, ramlande idéer som är så förbannat smarta att de skrivs ned och läses upp morgonen därpå (då man inser att de inte var så jävla mycket för världen). Disney och inget annat än disney och nostalgin gör sitt. Allt slutar lyckligt och det vet vi men ändå gråter vi oss igenom filmerna.
Feberdrömmar om misslyckade treminutersbrownies i mikron och ett snabbt konstaterande: jag är värdelös i köket.
Men vafan, det är okej, jag hjälper dig. Vi gör det tillsammans i all vår fylleglans och livsbriljans och aningen inbillade kroppselegans (armar flyger och mjöl hamnar överallt).
Feberdrömmar om nätter som utnyttjas och dagar som aldrig hinner komma. Musikfilosofi och kaffepoesi.
Feberdrömmar där frågan "vad hände med tiden?" aldrig ställs för inte vill vi slösa den på att svara.

Feberdrömmar som blir mer än bara feberdrömmar.
Snart. Vi ska bara låta livet göra sitt.

viskning med enkelbiljett
hjärta sjunger ensam duett
dansar en dans
för två

vägg klädd i osynlig skrift
där otålig fingertopp varit på vift
när svart natt känts alldeles för blå


tanke bekämpar tanke som förolämpar tanke som dämpar
smärta som gömts i ekande bröst
"det kommer när det kommer"
är en klen tröst







och hjärtat fortsätter att sjunga
och dansar sin dans
för två

Tänk vad lätt det är att känna sig ensammast i världen när man ligger vaken i sin säng klockan två en onsdagsnatt. 
Det är lätt för fel tankar och fel tårar. 
Det är fruktansvärt lätt att allt känns så fruktansvärt svårt.

(Så sätter man på någon fin låt i hopp om att må lite bättre och inser att spotify väljer "I'll follow you into the dark" och man tänker att här är det mörkt som fan och fan så ensamt det är.)

Jag känner mig som världens minsta varelse där jag ligger i min säng och tittar ut i mörkret. Inte ens månen är på humör inatt utan gömmer sig bakom några tysta moln. Fan vad tyst det är. Kan det inte börja regna?
Det finns ingenstans att fästa blicken, ingenting att fokusera på och låta några halvt engagerade tankar börja bita lite i. Förutom några hårda konturer är det är bara svart. 
Då smyger de sig fram. De där tankarna som ligger och gnager, de där känslorna som annars skjuts undan. De passar på för de vet hur ensamt och tyst det är och de vet att jag behöver sällskap. De börjar försiktigt med några "tänk om", och det kan verka oskyldigt men sakta dras hela min verklighet i bitar. Säger åt mig att jag inte duger. Att jag hade kunnat vara så mycket bättre om jag bara varit annorlunda.



I solsken och värme förstör jag dock nattens ångest. Pusslar ihop den verklighet som så hänsynslöst förstörts.
Tänker för mig själv att jag är helt okej. 
Jag duger precis som jag är. 
Jag hade inte kunnat vara annorlunda,
för då hade det inte varit jag.


För tänk vad lätt det är att känna sig älskad när man har en sol som ler stort. Sprider den där värmen vi annars kanske saknar, ger oss det ljus som vi så desperat letat efter i tusen mörka tunnlar. 

Så fruktansvärt
lätt
att glömma det som är så fruktansvärt
svårt.

Tack älskade sommar för att du äntligen kom.