2011-02-01
15:58:17
de kallar dig poet trots att du säger dig inte veta något om poesi
skriv, kära poet, skriv så att det känns
skriv så att tårar rinner och hjärtan bultar
skriv, kära poet
sätt ord på dina känslor tills de tror att de känner precis som du
trots att de egentligen inte har en aning
för att få folk att förstå
för att få folk att må
skriv
skriv tills fingrarna går sönder och hjärtat har slut på bläck
känn
och känn lite extra
för de som inte vill
för de som inte orkar
för de som inte vågar
känn tills fingrarna glöder och hjärtat vänder blad
gör plats för ännu en rad
för att det får dig att förstå
för att det får dig att må
2011-01-25
08:47:39
jag gömde mig i glädjetårar och hoppades på att ingen såg
du berättade ett skämt
hon retades och sa att det var det tråkigaste skämt hon hört
du drog henne intill dig och pussade henne på kinden
men jag skrattade
skrattade och skrattade
skrattade tills tårarna sprutade
ögonen blev röda och svullna och kinderna blöta
skrattade och grät
och grät
grät
och grät
ursäkta, jag måste bara ut och ta lite luft
och grät
grät
och grät
jag var så jävla kär i dig
hon retades och sa att det var det tråkigaste skämt hon hört
du drog henne intill dig och pussade henne på kinden
men jag skrattade
skrattade och skrattade
skrattade tills tårarna sprutade
ögonen blev röda och svullna och kinderna blöta
skrattade och grät
och grät
grät
och grät
ursäkta, jag måste bara ut och ta lite luft
och grät
grät
och grät
jag var så jävla kär i dig
2010-12-21
21:47:09
Dagbokspoesi
Början på vårt slut kom egentligen rätt plötsligt. Jag puttade inte undan dig när du tryckte dig emot mig, men jag höll dig inte heller hårt som jag alltid gjorde innan. Jag lät dig kyssa mig, men kysste inte tillbaka. Jag lät dig prata, men lyssnade inte på vad du sa.
Jag hade för lite tid att tänka tyckte jag, men egentligen var jag nog bara för rädd för vad jag skulle komma fram till om jag väl tog mig tid.
Så jag gömde mig helt enkelt för dem. Tankarna. Puttade dem långt bak i huvudet i något arkiv tillsammans med gamla skoluppgifter och städning av rum, sa till mig själv att det skulle jag ta hand om senare.
Och helt plötsligt blev det senare. Helt plötsligt kom du till min stad och jag glömde att möta dig på stationen. Helt plötsligt stod du i mitt kök medan jag låg på mitt rum och önskade att det var någon riktigt komplicerad rätt du tillagade, så att jag skulle få ligga där själv ett tag till. Men lika plötsligt låg du där i min säng och frågade om något var fel.
"Nej, det är inget fel." Sätt inte igång det.
"Det märker jag väl att det är.."
"Nej, det är ingenting, jag lovar." Sluta fråga nu. Sluta, sluta, sluta. Du vet inte vad du gör.
"Emma, jag ser att någonting är fel. Vad är det?"
"För sista gången, det är ingenting, jag lovar." Få mig inte att säga det. Sluta nu. För vår skull.
"Jag tänker inte sluta fråga förrän du säger vad det är."
Helvete.
"Fan, okej. Jag... jag vet inte... jag tror... jag tror inte att jag..."
"...Vad, Emma?"
"Jag är inte kär i dig."
Det var allt jag kunde säga. Jag förbannade mig själv över att jag inte tagit mig tid att tänka, då hade jag förstått att det verkligen var så det låg till och då hade jag kunnat tänka ut ett mer känsligare sätt att säga det på. Sex hårda ord var allt du fick och det skäms jag för än. Men tro mig, när orden nu kom ur min mun blev jag lika chockad som du.
Och samtidigt... finns det verkligen ett bra sätt att ta sönder någon på?
Du satte satte dig upp. Slängde benen över sängkanten och började fumla lite med händerna, som om du inte visste vad du skulle göra av dem. Som om du inte visste vad du skulle göra av dig själv.
Tillslut begravde du huvudet i dem och och slutade andas. Det blev tyst. Dödligt tyst, i vad som kändes som en evighet. Jag satte mig upp bakom dig och la hakan mot dina sänkta axlar. Mumlade förlåt, förlåt så in i helvete. Sa att jag var världens största idiot som låtit dig komma hit med all kärlek du hade att ge och sedan plötsligt insett att jag inte ville ha den. Att jag plötsligt insett att vår kärlek egentligen var din, och att den nog hade varit det länge. Vilket svin jag var. Vilken komplett idiot.
Förlåt, förlåt tusen gånger om.
Men det är lätt att förälska sig i närhet, och det är svårt att känna skillnad på det och äkta kärlek. Det låter klyschigt, men det är ju så jävla sant.
"Förlåt. Förlåt."
"Är du helt säker på det här?"
"Ja." (Plötsligt är jag tvärsäker)
"Du kanske bara behöver lite mer utrymme?"
"Det handlar inte om det.." (Det handlar om att jag faktiskt inte är kär i dig)
"Vi kanske kan ta en paus?"
"..Förlåt." (Det är slut)
Och jag kunde inte sluta hata mig själv. Du var så jävla fin på alla sätt, och du älskade mig. Jag visste det. Och jag älskade dig, men inte på samma sätt.
Jag sa det till dig, och jag glömmer aldrig hur det stack till i mig när ditt enda svar på det var aj.
Och jag sa till dig att om jag bara kunde styra över mina känslor så hade jag sett till att de valde dig, och du svarade att du gör bara saken värre. Sluta, Emma.
Och jag sa till dig att jag inte ville tappa kontakten, att jag fortfarande ville vara din vän. Och du svarade att vi får se, jag behöver tid.
Och jag sa till dig att du självklart fick spendera hela helgen här hos mig, och du svarade att jag måste härifrån. Nu.
Du ställde dig upp, tog din fortfarande packade väska och gick ut ur mitt rum.
Ut ur mitt hus.
Ut ur min stad.
Ut ur mitt liv.
Och jag skämdes över hur lättad jag var.
Och jag hatade mig själv för att jag inte grät.
Jag hade för lite tid att tänka tyckte jag, men egentligen var jag nog bara för rädd för vad jag skulle komma fram till om jag väl tog mig tid.
Så jag gömde mig helt enkelt för dem. Tankarna. Puttade dem långt bak i huvudet i något arkiv tillsammans med gamla skoluppgifter och städning av rum, sa till mig själv att det skulle jag ta hand om senare.
Och helt plötsligt blev det senare. Helt plötsligt kom du till min stad och jag glömde att möta dig på stationen. Helt plötsligt stod du i mitt kök medan jag låg på mitt rum och önskade att det var någon riktigt komplicerad rätt du tillagade, så att jag skulle få ligga där själv ett tag till. Men lika plötsligt låg du där i min säng och frågade om något var fel.
"Nej, det är inget fel." Sätt inte igång det.
"Det märker jag väl att det är.."
"Nej, det är ingenting, jag lovar." Sluta fråga nu. Sluta, sluta, sluta. Du vet inte vad du gör.
"Emma, jag ser att någonting är fel. Vad är det?"
"För sista gången, det är ingenting, jag lovar." Få mig inte att säga det. Sluta nu. För vår skull.
"Jag tänker inte sluta fråga förrän du säger vad det är."
Helvete.
"Fan, okej. Jag... jag vet inte... jag tror... jag tror inte att jag..."
"...Vad, Emma?"
"Jag är inte kär i dig."
Det var allt jag kunde säga. Jag förbannade mig själv över att jag inte tagit mig tid att tänka, då hade jag förstått att det verkligen var så det låg till och då hade jag kunnat tänka ut ett mer känsligare sätt att säga det på. Sex hårda ord var allt du fick och det skäms jag för än. Men tro mig, när orden nu kom ur min mun blev jag lika chockad som du.
Och samtidigt... finns det verkligen ett bra sätt att ta sönder någon på?
Du satte satte dig upp. Slängde benen över sängkanten och började fumla lite med händerna, som om du inte visste vad du skulle göra av dem. Som om du inte visste vad du skulle göra av dig själv.
Tillslut begravde du huvudet i dem och och slutade andas. Det blev tyst. Dödligt tyst, i vad som kändes som en evighet. Jag satte mig upp bakom dig och la hakan mot dina sänkta axlar. Mumlade förlåt, förlåt så in i helvete. Sa att jag var världens största idiot som låtit dig komma hit med all kärlek du hade att ge och sedan plötsligt insett att jag inte ville ha den. Att jag plötsligt insett att vår kärlek egentligen var din, och att den nog hade varit det länge. Vilket svin jag var. Vilken komplett idiot.
Förlåt, förlåt tusen gånger om.
Men det är lätt att förälska sig i närhet, och det är svårt att känna skillnad på det och äkta kärlek. Det låter klyschigt, men det är ju så jävla sant.
"Förlåt. Förlåt."
"Är du helt säker på det här?"
"Ja." (Plötsligt är jag tvärsäker)
"Du kanske bara behöver lite mer utrymme?"
"Det handlar inte om det.." (Det handlar om att jag faktiskt inte är kär i dig)
"Vi kanske kan ta en paus?"
"..Förlåt." (Det är slut)
Och jag kunde inte sluta hata mig själv. Du var så jävla fin på alla sätt, och du älskade mig. Jag visste det. Och jag älskade dig, men inte på samma sätt.
Jag sa det till dig, och jag glömmer aldrig hur det stack till i mig när ditt enda svar på det var aj.
Och jag sa till dig att om jag bara kunde styra över mina känslor så hade jag sett till att de valde dig, och du svarade att du gör bara saken värre. Sluta, Emma.
Och jag sa till dig att jag inte ville tappa kontakten, att jag fortfarande ville vara din vän. Och du svarade att vi får se, jag behöver tid.
Och jag sa till dig att du självklart fick spendera hela helgen här hos mig, och du svarade att jag måste härifrån. Nu.
Du ställde dig upp, tog din fortfarande packade väska och gick ut ur mitt rum.
Ut ur mitt hus.
Ut ur min stad.
Ut ur mitt liv.
Och jag skämdes över hur lättad jag var.
Och jag hatade mig själv för att jag inte grät.
2010-12-01
09:00:15
Om någon jag inte känner
Jag skulle vilja skriva en dikt om dig.
Men inte en såndär om
hur ditt hår doftar
om hur mysig din röst låter när du är nyvaken
om hur du gör mig knäsvag bara genom att titta på mig
utan en såndär om
hur galet, jobbigt svartsjuk du kan bli
om hur du smaskar när du äter
och alltid snor allt täcke
och om hur mycket jag älskar det
Jag skulle vilja skriva om dig i min dagbok
om de gånger du sover över
om de gånger du överraskar mig med tända ljus
om de morgnar vi vaknar tillsammans
och om de nätter vi spenderar tillsammans
och sedan somnar, tätt ihopslingrade
om hur jag älskar det
Jag skulle vilja visa dig för alla, visa upp dig
som ett förstapris
men det går inte
för jag har inte vunnit dig än
Så istället skriver jag dikter om
hur tom min säng känns
och hur det konstigt nog kan kännas som minusgrader under täcket
bara för att man inte har någon att dela det med
hur jag längtar efter någon som jag inte ens vet existerar
och hur jag kallar denna någon för "dig"
för jag tänker att
kanske
kanske
kanske finns det någon som känner sig träffad
Men inte en såndär om
hur ditt hår doftar
om hur mysig din röst låter när du är nyvaken
om hur du gör mig knäsvag bara genom att titta på mig
utan en såndär om
hur galet, jobbigt svartsjuk du kan bli
om hur du smaskar när du äter
och alltid snor allt täcke
och om hur mycket jag älskar det
Jag skulle vilja skriva om dig i min dagbok
om de gånger du sover över
om de gånger du överraskar mig med tända ljus
om de morgnar vi vaknar tillsammans
och om de nätter vi spenderar tillsammans
och sedan somnar, tätt ihopslingrade
om hur jag älskar det
Jag skulle vilja visa dig för alla, visa upp dig
som ett förstapris
men det går inte
för jag har inte vunnit dig än
Så istället skriver jag dikter om
hur tom min säng känns
och hur det konstigt nog kan kännas som minusgrader under täcket
bara för att man inte har någon att dela det med
hur jag längtar efter någon som jag inte ens vet existerar
och hur jag kallar denna någon för "dig"
för jag tänker att
kanske
kanske
kanske finns det någon som känner sig träffad
2010-11-25
18:30:28
Tonårsalkoholist
Så ligger du uppe klockan tre en fredagsnatt utan en enda droppe alkohol i blodet.
Huvudet är helt klart och det blir inga pinsamma facebook-statusar eller fyllesms till honom vars nummer du lovat dig själv att ta bort men ändå har kvar.
För fan, tänk om du verkligen skulle behöva det någon gång. Varför det nu skulle vara.
Och tankarna flyger inte lika lätt förbi utan fastnar i huvudet, trasslar in sig och gör sig större än de egentligen är. Och de handlar inte om vem som blev fullast ikväll eller hur du bäst undviker mamma morgonen därpå, dels för att hon inte ska märka hur bakis du är, och dels för att hon på något magiskt jävla sätt kan läsa av hela dig bara genom att se dig i ögonen.
Nej. För du är helt nykter och fullt medveten om allt.
Låtarna som spelas på radion får dig inte att vilja dansa och du har inte något som helst behov av att ringa upp någon, vem som helst i kontaktlistan, för att bara babbla på om allt och ingenting. Nej nej, för du är nykter och fullt medveten om att det är för sent för sånt. Personen du ringde skulle antagligen bli sur.
Och imorgon kommer din kudde inte att vara svart av mascara och dina ögon kommer inte vara sotiga, för du har tvättat bort allt smink. Och din andedräkt kommer inte stinka, för du har borstat tänderna väldigt noga. Och du kommer inte vakna helt svettig i dina kläder och din BH kommer inte att skava för du har tagit av dig allt och hängt det prydligt på en stol bredvid skrivbordet.
Du är nykter och fullt medveten.
Imorgon kommer du vakna upp utan att må illa. Du kommer få i dig frukost. Du kommer inte att tänka på hur galen gårkvällen var eller hur kul du hade. Hur enkelt allt var och hur skönt det var att glömma för en stund.
För du var nykter och alldeles för medveten.
Huvudet är helt klart och det blir inga pinsamma facebook-statusar eller fyllesms till honom vars nummer du lovat dig själv att ta bort men ändå har kvar.
För fan, tänk om du verkligen skulle behöva det någon gång. Varför det nu skulle vara.
Och tankarna flyger inte lika lätt förbi utan fastnar i huvudet, trasslar in sig och gör sig större än de egentligen är. Och de handlar inte om vem som blev fullast ikväll eller hur du bäst undviker mamma morgonen därpå, dels för att hon inte ska märka hur bakis du är, och dels för att hon på något magiskt jävla sätt kan läsa av hela dig bara genom att se dig i ögonen.
Nej. För du är helt nykter och fullt medveten om allt.
Låtarna som spelas på radion får dig inte att vilja dansa och du har inte något som helst behov av att ringa upp någon, vem som helst i kontaktlistan, för att bara babbla på om allt och ingenting. Nej nej, för du är nykter och fullt medveten om att det är för sent för sånt. Personen du ringde skulle antagligen bli sur.
Och imorgon kommer din kudde inte att vara svart av mascara och dina ögon kommer inte vara sotiga, för du har tvättat bort allt smink. Och din andedräkt kommer inte stinka, för du har borstat tänderna väldigt noga. Och du kommer inte vakna helt svettig i dina kläder och din BH kommer inte att skava för du har tagit av dig allt och hängt det prydligt på en stol bredvid skrivbordet.
Du är nykter och fullt medveten.
Imorgon kommer du vakna upp utan att må illa. Du kommer få i dig frukost. Du kommer inte att tänka på hur galen gårkvällen var eller hur kul du hade. Hur enkelt allt var och hur skönt det var att glömma för en stund.
För du var nykter och alldeles för medveten.
2010-11-24
15:58:37
jag är inte älskvärd
jag är så fruktansvärt dålig på att visa när jag tycker om någon, det är ju bara det.
jag blir så galet osäker
(tänk om han inte tycker det jag säger är intressant tänk om han inte skrattar åt
mitt skämt tänk om jag slabbar när jag äter herregud han skulle bli äcklad och
aldrig vilja träffa mig igen
g ö r . i n t e . b o r t . d i g )
ögonkontakt är det inte att prata om (fan jag är ju så jävla ful titta inte på mig
snälla titta inte du gör mig osäker
v a d . t ä n k e r . d u ?)
jag gömmer mig bakom luggar och nervösa händer fumlar framför munnen när
jag talar (om något kommer ut fel kanske han ändå inte hör det och då kan jag
ju rätta till det ganska lätt)
närkontakt -om så bara som att slå sig ned bredvid honom i soffan- gör mig sårbar
(tänk om han inte vill att jag sitter så nära eller om han inte vill att jag pillar honom
i håret eller om han kanske bara inte alls tycker om mig egentligen, fast varför
skulle han tycka om mig det finns inget att tycka om inget inget inget
i n g e t . a l l s)
jag är för skör för att det, han skulle krossa mig så enkelt (fast om han slår sig ned
bredvid mig så är det ju faktiskt helt okej, men varför skulle han göra det fan fan
fan Emma
s k ä r p . d i g . n u)
fan så jobbigt det ska vara att säga det där som jag vill säga
(förlåt för att jag är så konstig och helvete vad fin du är.
Jag älskar att spendera tid med dig
eller
j a g . ä l s k a r . d i g)
fan, egentligen vet jag ju vad det handlar om
jag älskar inte mig själv (och varför i helvete skulle då han göra det?
j a g . ä r . i n t e . ä l s k v ä r d )
2010-11-23
21:49:08
hat i olikt byggda hjärnor
vi är så jävla arga
du och jag
du sitter och skriver en lista på alla du önskar livet ur
och jag frågar om jag får låna den en stund och går ut
2010-11-19
23:28:35
paranoida hjärtan
hej var har du varit eller nej du behöver inte ens svara vad heter hon fan jag visste det jag visste det hur kunde jag vara så blind
va? handlat?
jaha, okej
...förlåt
va? handlat?
jaha, okej
...förlåt
2010-11-16
21:03:03
tror gör man i kyrkan men jag är inte kristen
jag fortsätter
tro
trots att
jag egentligen
vet
(för har man ingen gud att be om hjälp och inte kan förmå sig själv att ta saken i egna händer så är man rätt körd)
2010-11-10
20:51:03
Klart jag älskar dig, men var la du ciggen?
Så ligger ni där under täcket.
Anfådda, svettiga, tilltufsade och bara så jävla, jävla lyckliga. Varma och sköna och mysiga och smått höga på all endorfin.
Hans bröstkorg skyddar din rygg.
Hans läppar masserar din hals.
Hans händer urforskar inte (nej, det har de gjort så många gånger tidigare - de vet precis hur du känns), utan ligger vilandes på sin favoritplats, din midja, som för att ge hans läppar all fokus.
Hans röst, som låga viskningar i ditt öra. Komplimanger, kärleksförklaringar.
Och den där känslan av att vara det viktigaste som finns i hans värld, att betyda mest. Och du blundar, ler och tänker att snällasnälla, sluta inte. Sluta aldrig..
..När smekningarna plötsligt upphör, och både yttre och inre värme tas ifrån dig
när han reser sig upp
och frågar om du möjligtvis har en tändare.
Och nej, du ler inte när han skrattar till och säger;
Är det inte ironiskt att det, när man är mitt i ett av livets bästa ögonblick, kan kännas så bra att få suga lite på döden?
2010-10-19
16:47:47
Rädd för, för rädd
Det är alltid den
som älskar mest
som hamnar i underläge
Det är alltid den
som visar mest
som sedan dör
Så försök förstå mig när
huden du kysser
är kall
för jag har redan dött en gång
2010-10-09
13:03:27
Oförskämda knackningar i pannan
Jomen hej, tja, läget
Men vad gör du?
Här ligger jag helt oskyldigt och tänker, och så kommer du och frågar om du får komma in? Eller nej, du frågar inte ens. Du stövlar rakt in utan att ta av dig skorna, som för övrigt är skitiga och smutsar ned mitt nypolerade golv. Lämnar fula fotspår och jag vet att jag kommer få ligga på knä och skrubba i veckor.
Vem tror du att du är egentligen?
Här ligger jag och tänker på mycket viktigare saker.
Vad jag tänker på?
Jamen du vet, politik och vädret.
Joho, vädret är jätteviktigt, alla pratar om det hela tiden. Man måste ju veta om det kommer att regna nästa vecka annars kanske man glömmer sin regnjacka och dör.
Nejnejnej gå ut härifrån och kom inte tillbaka. Inte förrän du lärt dig att knacka. Knacka är viktigt. Jag kanske helt enekelt inte har tid eller ork med dig och då skulle det kännas bra att kunna välja om du får komma in.
Det kommer nog vara så ett tag. Att du inte får komma in, alltså.
Och ett nej är ett nej. Jag kanske ställer mig i dörröppningen för en liten pratstund, men om jag sedan väljer att stänga så får det vara bra med det. Då kan du inte bara håva upp nyckeln, som jag gav dig redan första gången vi träffades, och låsa upp, för att sedan klampa in med dina förbannat skitiga skor.
Det där med nyckeln var väl inte så jävla smart men det bara blev så. Du drog ett skämt som jag skrattade åt och sen sa du att du tyckte jag var fin, och jag hade inte ens fixat håret.
Nejmen åh tack du också, och förresten, här har du nyckeln till mig, kom förbi så ofta du bara vill!
Och du kom förbi. Ofta. Väldigt ofta.
Men då räknades inte allt annat som viktigt och dina skor var ju inte smutsiga då.
Nej, fan, det går ju inte att tänka klart med dig ståendes här framför mig.
Ge mig nyckeln och kom inte tillbaka.
Inte förrän du lärt dig att ta av dig skorna.
Men vad gör du?
Här ligger jag helt oskyldigt och tänker, och så kommer du och frågar om du får komma in? Eller nej, du frågar inte ens. Du stövlar rakt in utan att ta av dig skorna, som för övrigt är skitiga och smutsar ned mitt nypolerade golv. Lämnar fula fotspår och jag vet att jag kommer få ligga på knä och skrubba i veckor.
Vem tror du att du är egentligen?
Här ligger jag och tänker på mycket viktigare saker.
Vad jag tänker på?
Jamen du vet, politik och vädret.
Joho, vädret är jätteviktigt, alla pratar om det hela tiden. Man måste ju veta om det kommer att regna nästa vecka annars kanske man glömmer sin regnjacka och dör.
Nejnejnej gå ut härifrån och kom inte tillbaka. Inte förrän du lärt dig att knacka. Knacka är viktigt. Jag kanske helt enekelt inte har tid eller ork med dig och då skulle det kännas bra att kunna välja om du får komma in.
Det kommer nog vara så ett tag. Att du inte får komma in, alltså.
Och ett nej är ett nej. Jag kanske ställer mig i dörröppningen för en liten pratstund, men om jag sedan väljer att stänga så får det vara bra med det. Då kan du inte bara håva upp nyckeln, som jag gav dig redan första gången vi träffades, och låsa upp, för att sedan klampa in med dina förbannat skitiga skor.
Det där med nyckeln var väl inte så jävla smart men det bara blev så. Du drog ett skämt som jag skrattade åt och sen sa du att du tyckte jag var fin, och jag hade inte ens fixat håret.
Nejmen åh tack du också, och förresten, här har du nyckeln till mig, kom förbi så ofta du bara vill!
Och du kom förbi. Ofta. Väldigt ofta.
Men då räknades inte allt annat som viktigt och dina skor var ju inte smutsiga då.
Nej, fan, det går ju inte att tänka klart med dig ståendes här framför mig.
Ge mig nyckeln och kom inte tillbaka.
Inte förrän du lärt dig att ta av dig skorna.
