EVSILFVER

I morse blev jag väckt av en liten spillevink som ville att jag skulle komma och kramas lite. Det var min ursöta kusin Dexter som stod utanför min dörr och bankade och ropade "god morgon". När vi kom ned i köket såg jag att det låg två fotoalbum på köksbordet, antagligen hade mormor (som också var här) suttit och tittar i det tillsammans med Dexter. Tänkte dela med mig lite av några söta (och inte så fullt söta) bilder på mig när jag var liten.
Finns typ tusentals.

 

 

Älskade farfar med mig och lille Jakob.

 

 

Morgonens bra: Det enda jag behöver göra är att öppna altandörren så går Algot ut och sköter sina behov, och jag behöver inte vakta.

Morgonens dåliga: Han slickade mig i ansiktet innan han gick ut så nu kliar det överallt.


Har för övrigt hittat massa ny musik! Eller, ja, den är ny för mig för att jag aldrig hört banden förut. Det gillas! Är ni sugna på lite tips?

21. Jag har fått väldigt många komplimanger för min röst, och jag älskar det. Tycker det är så himla fint att folk finner den behaglig, vacker (och till och med sexig, woop woop)!

22. När jag blir full pratar jag med döda ting. Ursäktar mig till väggar jag går in i, säger "jag kommer snart" till stolarna när jag reser mig och går, säger åt mitt drinkglas att stå kvar på bordet osv.

23. Jag har extremt lätt för att tappa fokus. Om någon står och pratar och jag råkar se något intressant (eller inte alls intressant) i bakgrunden eller kanske hör något konstigt ljud så riktas all min uppmärksamhet dit istället. Jag vet inte hur många gånger jag har fått avbryta folk och säga "förlåt, men jag lyssnade inte på vad du sa". Kan verka respektlöst men jag gör det verkligen inte med flit.

24. Om ni klickar på länken här kommer ni att få upp en bild på något som jag finner f r u k t a n s v ä r t motbjudande. Det är verkligen det ÄCKLIGASTE jag vet och jag klarar inte ens av namnet på det. Jag skulle inte kunna ha en pojkvän som hade det här, hur kär jag än var. Så pass äcklad är jag. Barnförbjuden länk! Hihi. Tog en så liten bild som möjligt i alla fall! Länk. Är ni ändå sugna på att veta vad det heter kan ni ju skriva en kommentar.

25. Jag ryckte precis till av att datorskärmen blev svart.

26. Jag gillar inte att föra en konversation med mina solglasögon på. Detta är därför att jag använder mig väldigt mycket utav mitt mimspel när jag pratar, och solglasögonen sabbar det.

27. Jag hatar när folk tror och tycker att de är bättre på något än de egentligen är.

28. Jag är väldigt, väldigt ärlig. Måste få fram mina åsikter annars äts jag upp innifrån! Jag gillar inte att vara taskig och det är verkligen inte min stil, men om någon frågar mig om en åsikt så får de den också, även om jag ofta lindar in den rätt snyggt. Fast självklart så använder jag mig av vita lögner då och då, det är faktiskt nödvändigt.

29. En gång på dagis samlade jag ihop en hel hink med skogssniglar, sedan pussade jag på dem.

30. Jag tycker det är skitkul med sällskapsspel, hihi. Tyvärr tycker typ ingen av mina kompisar det, så jag får aldrig spela. :(

ser fläckig ut i ansiktet. min cam suger.

Imorgon kommer de sitta där med sina block, pennor och jävligt viktiga papper och se på mig med påklistrad ömhet. Mitt huvud kommer att böjas ned redan innan jag intar rummet och inte någon gång under samtalet kommer jag att titta upp. Jag kommer inte heller att svarar vettigt på någon fråga - kanske mumla ett kort "mh" eller "nej" när det verkligen behövs - annars bara sitta tyst och tomt stirra in i det gula, skitfula bordet. Lyssna på när de pratar om frånvaron och vad som kan tänkas ligga bakom. Lyssna på mamma när hon försöker komma på en förklaring till varför jag gör som jag gör. Känna just precis allt och ingenting i hela kroppen när hon frågar något i stil med "eller är det inte så, Emma?" och sedan tittar ned på min böjda nacke som vägrar byta position. Detta kommer upprepas typ 20 gånger under hela samtalet, minst en gång från varje onödig person som sitter där, för ingen jävel verkar fatta att jag inte tänker svara på ett skit de har att komma med.

Hon är ju 18. Flickan är ju faktiskt 18 år och borde kunna stå för sina handlingar. Hon är ju vuxen nu, hon måste ta ansvar för annars går allt helt åt helvete och hon får inget jobb, inget hem, inga vänner, ingen framtid, inget liv. Ska det vara så jävla svårt att klara av skolan? Hur förbannat svårt kan det vara att fixa studierna egentligen, och få vardagen att gå ihop? Är hon helt jävla dum i huvudet kanske? Ett psykfall? Ska vi fixa speciallektioner till henne - dit hon och alla uppenbart missbilbade special needs-kids får gå och lära sig multiplikatonstabellen och lite om vem Hitler var - eller ska vi helt enkelt ge upp och låta henne gå en långsam död till mötes? För alla vet ju att jobba bör man annars dör man, och jobb lär hon inte få.


Jag gav upp för längesen.
Jag är inte dum i huvudet. Jag är smart. Smartare än många.
Det blir bara inte. Det går inte. Jag kan inte. Det är som en spärr i hjärnan. Innan var det mest att jag hade svårt att avsluta uppgifter för att jag hade så höga krav på mig själv, sakta men säkert (inom 3 år) övergick det till att jag inte ens försökte. Antingen kommer jag inte igång alls och då får jag panik, eller så kommer jag halvvägs och får panik över att jag plötsligt inte kommer på mer. Verkligen panik. Det blir helt svart i huvudet och jag vill bara kasta mig ned från en bro någonstans.
Sätter jag mig ned och försöker läsa en tråkigt faktatext så har jag glömt bort allting när jag kommer till slutet av pappret, eller så kommer jag på mig själv med att sitta och läsa exakt samma mening om och om igen och ändå inte uppfatta vad som står. Även om det kan vara svårt att förstå så är det inget jag ljuger eller skämtar om, det är ett rent helvete och det har sabbat hela min skolgång.
Ska jag ha muntlig redovisning i engelska (som jag faktiskt är väldigt bra på) så börjar jag stamma och hela mitt ordförråd suddas ut. Då blir jag nervös och stressad och då är det likamed kört.
För stress tål jag ju inte heller som ni kanske vet, jag blir helt apatisk om jag har för mycket som ska göras under en period eller kanske har råkat planera lite för mycket under en dag. Då kolappsar jag i min säng och sover 3-4 timmar istället.




Jag har gett upp. Gymnasiet är inget för mig. Jag har ingen motivation samtidigt som jag inte vill hoppa av, för jag hatar att bli behandlad annorlunda.
Jag hatade när lärarna på högstadiet sa att jag kanske skulle ha en enklare mattebok, för jag är bra på matte och min förtroendelärare sa att jag hade en framtid som mattelärare just därför.
Jag totalvägrade när de började prata om att jag skulle ta bort ämnen.
Jag låtsades inte höra när de pratade om att jag kanske skulle gå ett IV-år.
Det har varit en sån jävla frustration för mig - alla tror att jag har inlärningssvårigheter eller bara är korkad när det inte har ett jävla dugg med det att göra. Jävla inkompetenta lärarhelveten, jävla inkompetenta skitskolsystem.
Jävla inkompetenta jag.
För vafan, vem försöker jag lura. Även om jag inte är korkad så är det ju något fel på mig. Jag fungerar ju inte som alla andra.
Helvetes jävla fan.
Kan inte någon bara säga mig vafan felet är och hur fan man kan lösa det. Bota mig för fan!


Varför tål jag inte stress varför klarar jag inte att planera varför är jag pengablind varför kan jag inte fixa min skolgång varför sover jag hela tiden varför har jag inte känt mig riktigt avslappnad och lycklig på flera flera år varför gråter jag på nätterna varför ser ingen mig och det jag behöver varför har jag ångest alla dagar i veckan varför är jag tvungen att fly verkligheten genom dagdrömmar och fantasier där allt är bra...
bara för att jag ska kunna fortsätta leva?

Oj vad jag tycker det är osexigt med blyga/osäkra killar. I och för sig tycker jag det är irriterande med allt för blygt/osäkra människor över huvud taget, men speciellt när det kommer till killar.

Jag blir bara sur, haha. Extra sur blir jag om jag försöker få med personen i en konversation, och man får typ två ord innan hon/han stänger in sig i sitt lilla skal igen. Nae, sånt avskyr jag.
Helt säkert bara för att jag själv är heeeelt tvärtom. Jag skäms inte för att stanna random folk på stan och fråga dem saker, ringa samtal till min lärare, säga personen i kassan om hon räknat fel eller... ja, ni fattar. Små saker som många andra finner så fruktansvärt pinsamt.
Jag undrar varför.

Klart jag också har gränser! Jag gör verkligen inte vad som helst och kan fega ur på vissa saker, och ibland när det blir alldeles för många människor i ett rum som jag inte känner så mår jag jättedåligt och måste därifrån.
För det mesta är jag dock inte så blyg.

För att gå tillbaka till osäkra killar... fan vad avtänd jag blir av er. Är inte så sexigt när det känns som att jag är mer man än killen jag snackar med. I kompisväg fungerar det absolut så länge han har personlighet, men i raggningväg - big no no. Vill ha en redig man (haha) som kan bjuda på sig själv och hålla en konversation vid liv utan att det blir massa pinsamma tystnader.
Woop woop!

Jag hatar mitt dåliga självförtroende.

Jag klarar inte att folk tar kort på mig, eller i alla fall inte om de sedan lägger upp dem på facebook eller visar dem för andra. Jag säger detta om och om igen till mina kompisar men jag tror inte riktigt de förstår hur jobbigt jag faktiskt tycker att det är. De säger att de lovar men sedan hittar jag mig själv på bilder ändå, och deras försvar är "men du var ju jättesöt på den bilden" eller liknande. Jag vet att de inte menar illa, det är bara det att jag själv tycker att jag är skitful (jo, det tycker jag visst) så det blir så jävla jobbigt och eftersom de själva inte har det problemet så förstår de mig inte. Jag undviker till och med speglar så mycket det går. Att se mig själv på kort är bland det värsta jag vet.
Blev mobbad hela låg- och mellanstadiet för olika saker och jag tror säkert att det har med det att göra. Sorgligt men sant.

Mina nära vänner får gärna ta kort eller filma mig om jag vet att det bara är de som ser dem, men med detta jävla facebook så blir det ju nästan alltid att det åker ut där i alla fall.

Ibland får jag panikattacker när jag hittar bilder på mig. Detta skulle jag aldrig kunna säga till mina kompisar för då skulle jag bara få höra att jag är löjlig. Önskar verkligen att folk kunde förstå att mitt självförtroende INTE blir bättre av att folk säger "nej, du är jättesöt" och struntar i vad jag säger, även om de faktiskt menar det.

Nu är Elias skitsur på mig för att jag inte vill att han ska bli vän med mina kompisar på facebook eftersom det, trots det jag sagt, finns bilder på mig där. Känner mig jättelöjlig men vafan, jag mår ju verkligen dåligt av det.


Undrar om jag någonsin kommer ur det här.

När folk skriver "Läget?" och jag ska svara "Läget är bra", så råkar t:et ofta bli ett r, vilket gör att det blir "läger är bra". Detta tycker jag är mycket jobbigt.

Alla sköldpaddor i tecknade serier osv är gamla (Skalman & turtles är undantag).
Eller det kanske bara är jag som tänker mig dem som gamla. Jag menar, en ung och hipp sköldpadda? Nä.

Jag använder ofta ordet "stört" istället för t.ex "extremt" eller "väldigt", detta är dock inget jag kan skriva i min blogg eftersom jag fruktar att folk ska tro att jag särskriver när jag t.ex skriver att jag är stört trött.

Bu-hu.

(hade något fult vid munnen som jag snabb kladdade bort)