EVSILFVER

Allt är konstigt nu - åt pipan samtidigt som det någonstans känns helt okej. Livet, alltså. Jag är ganska så säker på att jag vill plugga journalistik eller foto, och även om "ganska så säker" låter rätt oklart så är det mer än vad jag kunde säga innan, då mitt svar på det mesta var "jag vet verkligen inte".

 

Längtan att komma iväg är fortfarande lika stark, samtidigt som jag inte vet med vem jag vill åka. Jag behöver någon som rycker tag i mig och bara säger att nu jävlar kör vi, i höst drar vi iväg. Jag behöver känna att det faktiskt är på väg någonstans för jag gömmer mig lätt i vemod när jag står ensam i såna här situationer. Jag behöver bli peppad och trodd på, nästan knuffad hårt i ryggen. Bara ett tag, tills jag är lika övertygad att jag klarar det här som jag vill vara.

 

 

 

Jag har haft någon ångestladdad panik över livets gång det senaste. Är så fruktansvärt rädd för att jag om några år kommer att blicka tillbaka på mitt liv och endast slås av "varför gjorde jag inte de där sakerna" eller "varför slösade jag bort mitt liv". Det är en panik i detta som knappt går att beskriva i ord, som nästan hindrar mig från att njuta av livet. Samtidigt vet jag att jag bara är 20 år. Jag har så mycket tid kvar, jag vet det, men jag har också så himla mycket kvar att se och uppleva att jag knappt vet var jag ska börja.

 

 

Åh gud. Huvudvärk.

 

Jag är ingen poet, bara en rastlös estet med för mycket fritid men för lite frihet, ser på livet med både skörhet och skevhet och skriver egentligen inte för att beröra men råkar jag röra sinnen och föra minnen tillbaka till regndroppar i april eller spröda novemberlinnen nära intill med mina ord så 
är det väl fint. 

Jag är ingen poet, vet knappt vad jag pratar om eftersom fingrar och mun har för bråttom för min tankegång. Läser du fortfarande kanske jag borde bocka och buga, kanske tacka för din tid, trots att du inte läser för min skull utan för din. Förhoppningsvis. 

Jag är ingen poet, bara upptagen med min egen osäkerhet. Det är ingen självklarhet att jag kommit någonstans om den inte fanns så kanske borde jag tacka utsidan för åren av brist på glans som inte gav insidan en chans för tänk om mitt liv hade varit i allians med en felfri fantasi, helt i balans, en segerdans under en molnfri himmelsperrong i harmoni med mina drömmars formation av en smärtfri livsrelation , fylld med vinster och framgång men tom på olaga hjärtintrång och snedsrång, en självbiografi som låter mer som en Benny Hill-sång och som visslas glatt på varenda balkong var eviga sommarmorgon. 

Nej, jag borde tacka ännu en gång. 
Vem orkar reflektera över perfektion? 

Jag är ingen poet, bara en känslomagnet som läser för många böcker om dröm och verklighet med tung epitet, lyssnar på för mycket musik och är världens bästa enmanspublik för jag lyssnar till din varje replik från din livslyrik. Du försöker lära mig poetik när jag försöker lära dig att det jag skriver inte ska läggas under någon etikflik i din browser. Har ingen speciell teknik eller taktik så din kritik tappar bort sitt syfte i mina ords rytmik när jag bearbetar känslodramatik med hjälp av trasig grammatik (för meningsuppbyggnaders juridik väger lätt i min dagboks lingvistik, och dessutom har jag för mycket tanketrafik för någon som helst logik, som du kanske märker). 


Jag är ingen poet, bara en rastlös estet som känner alldeles för mycket och för lite och inte vet vad hon ska göra av allt när tanken blir alldeles brännhet, så jag plockar fram min penna och låter den känna, låter det bränna genom blodet ned i blocket och ni sitter på första parkett när jag sätter på locket och döper mina ordklungor till 









"texter" 








. 



Jag är ingen poet, bara en estet i en alldeles för liten studentlägenhet som misstar ensamhet för övergivenhet och gräver ned mig i en bottenlös orkeslöshet och inbillad osynlighet som till slut rubbar min personlighet och moralitet helt. 
Jag har tagit sönder andras hjärtan och jag har struntat i det. Det är som min inre tapet är klädd i syntet, 
jag har glömt bort hur man är äkta. 

Samtidigt lider jag av en slags främlingsfientlighet som omvandlar pojkars närhet till besatthet, vill de spendera mer tid får de vara förberedda på strid, som jag ofta vinner med hjälp av verbal cyanid. Jag har dödat så mycket vackert att folk kallar mig morbid. 
Jag är så jävla paranoid fast jag säger mig vara stabil på heltid. 













Jag är ingen poet, inte ens i hemlighet men delar gärna med mig av min tankeverksamhet även om jag hört att min lojalitet till svaghet i allmänhet är lite för konkret 
men 
du vet 
hellre det. 

Att vara diskret i sitt tänkande anser jag vara självkränkande. 

Jag får panik på den här staden. Panik på att vandra samma gamla gator, se samma gamla utsikt från mitt fönster och följa samma gamla rutiner. Jönköping är en vacker stad men jag har andats denna luft sedan jag föddes och det finns inte längre kvar något syre Inget att överleva en längre period på i vilket fall.
Piskar Moa så ofta jag kan till att börja spara pengar så att vi kan dra iväg på en långresa i år. Tre månader minst. Endast dra med mig kameran, pengar och ett sällskap som hungrar efter världen lika mycket som jag.

 

Jag vill vakna upp och inte ha en aning om vad dagen kommer att bjuda på. Jag vill vara ute långa nätter och göra dåliga beslut som man skrattar åt livet ut. Jag vill träffa människor som jag inspireras utav. Jag vill få ett annat perspektiv på saker, höra andras tankar, fylla på huvudet med historier och berättelser, hitta kryphål till lugnet mitt i stressen. Jag vill längta hem. Kanske till och med hitta hem. Jag vill bli fascinerad, så pass att jag aldrig tappar ork till att berätta det jag har varit med om. Jag vill leva. Jag vill leva på riktigt.

 

Jag vill iväg.

Anakondan under min säng,

hon kväver mig om natten

Jag brukar kalla henne älskling

men gråter tårar mellan skratten



Hon väser det är för min skull

Hon vet min hemlighet

"I din kropp härjar en djävul

som är besatt av svaghet"



Halsen blir allt trängre,

som efter kvällens sista bloss

"Du lurar ingen längre

du kommer

aldrig

loss"

 

 

 

De sa åt henne att sikta mot

skyarna men solen gjorde

henne blind

Nu hittar du henne

vattna blommor

i regnet

Så, som sagt, därför är det väldigt svårt att vara glad. Jag känner verkligen ingenting när jag pratar om studenten, förutom lite ångest och ånger över att det inte fick bli något bra av det. Jag känner mig rätt misslyckad om jag ska vara ärlig. Väldigt misslyckad.

Lite utdrag ur min dagbok om projektarbetet som gick åt helvete:

"Vad var egentligen tanken?

Mitt liv är en enda röra och skolan är som den undergivna pojkvännen som får ta all skit. Både jag och de omkring mig har gett upp – det blir inga mer krissamtal eller försök till att förstå och jag hittar mig desperat klappandes min egen axel samtidigt som jag med rispig röst viskar att ”livet löser sig, Emma, det löser sig alltid” då alla andra verkar se på mig som någon slags repa på billacken.

Och helt plötsligt ska vi göra ett projektarbete. Jag mådde illa så fort jag öppnade ögonen på dagarna, ångesten var min ständiga följeslagare och de kognitiva problemen var ett faktum. På allt detta så var det ingen som förstod mig, inte ens kuratorn som skickade vidare mig till Ryhov för att det var för stort för henne att ta sig an. Där möttes jag enbart av meningslös sympati och fick med mig en bok hem som hon tyckte jag skulle läsa för att jag skulle känna igen mig. Jaha? Ja tack då. Jag ska läsa mig frisk. Vi hörs.

Hon ringde aldrig, trots att hon sa att hon skulle göra det.  Ännu en gång dränktes jag i känslan av att inte bli trodd på och jag grävde mig längre ned i vad som kändes som en lerig sjöbotten.

 

Jag kan tycka att skolan är värdelös på det sättet. Du blir stämplad som en komplett idiot om du inte är på lektionerna eller gör dina läxor. Du blir inte frågad varför eller hur utan får istället restuppgifter och missade uppsatser i ansiktet, och lärarna sträcker på sina halsar när de säger att ”du får en vecka extra på dig”, som om de tagit hela ens liv i sina händer. En vecka gör ingenting för mig. Flera veckor gör ingenting för mig. Jag är körd, som de flesta jag pratar med uttrycker det.

Så vad var egentligen tanken?

Jag ville en gång för att visa er att jag inte var så värdelös som jag framstår. Med egna texter och bilder ville jag få er att inse att jag kommer att lyckas, trots att hela min skolgång har varit som en enda lång bakfylla.  För jag kan det här. Detta är något jag brinner för och verkligen kan.

Jag var helt säker på att jag skulle fixa det - det skulle inte vara så svårt. Många texter hade jag redan klara, och att jag var inne i en av alla svackor såg jag då som en styrka eftersom det är då jag skriver som bäst.  Men en svacka är också en svacka och istället för att bli peppad över projektet jag ville genomföra låg jag hemma i fosterställning och drog mig själv i håret för att jag helt enkelt inte kunde förmå mig själv att göra något som helst. Nej, nej, det är inte som du tänker. Jag hade viljan. Jag kunde bara inte. Det går inte att förklara för någon som aldrig varit i den situationen så jag förväntar mig aldrig att folk ska förstå när jag försöker förklara hur jag blir när depressionerna knackar på pannbenet och tränger sig in, utan att ens ta av sig skorna.

Så tid gick men jag försökte rädda mig själv med att tröstande ord om att tid fortfarande fanns.  Det var det vill säga bara när jag faktiskt hade tid att tänka på det. Jag hade tusen andra ångestladdade tankar i huvudet som inte gav vika, och som om inte det var nog hade jag lärare som viftade med ogjorda prov och IG-varningar i ansiktet på mig så fort jag visade mig i skolan. Vet inte om det var så jävla konstigt att frånvaron blev så hög som den blev, även om det inte alls var den enda orsaken. (...)"

Jag provar studentklänningar

i allra vitaste tyg

Gråter mig svart i

provhytten

Det svider i ögonen men jag kan inte säga om det är

det nästintill lysande tyget eller min spegelbild

Kanske är det kontrasten - silkeslent

mot strävt

Jag provar studentklänningar

i allra vitaste tyg

Gråter mig svart i

provhytten,

för Joakim sjöng:

Det här är Sverige,

snälla gråt när ingen ser.

hackiga andetag blir till ånga i nattkylan och jag blåser
dem upp mot månen med den fiskande pojken.
tänker att om mamma kom nu skulle hon
tro att jag rökte. sotiga lungor.
vilken bagatell.

vet inte var jag befinner mig. nu är det vår ropade
jag och så började det snöa. vet inte riktigt
vem jag är. nu har jag slutat falla
ropade jag och snubblade
på sanning.

stjärnor blinkar lekfullt och vackert och jag blir helt
fångad av dess fantastiska ljus tills jag märker
att de rör sig och blinkar till i rött och blått
då och då. flygplan. finns det något
vackert kvar?



hackiga andetag blir till ånga i nattkylan och snyftningarna
låter mer som om någon kväver mig med en kudde
för halsen blir plötsligt alldeles för trång när
förtvivlan löper amok i bröstet. tårarna
värmer kinderna men det handlar
om sekunder för vinden
blåser kallt.

jag sitter på
yttertrappan och hoppas på att
pappa ska öppna dörren och se mig så här.
han frågar ju aldrig. de frågar ju aldrig. ibland
ligger jag ensam i mitt nedsläckta rum och gråter
så högt att väggarna skakar. jag bryr mig inte ens om att
gråta i kudden eller att dämpa de ångestladdade tjuten med musik.


de är inte hemska människor, bara lite klumpiga ibland
och jag är inte långsint så med en kram eller en blyg gest
som säger  förlåt så har jag glömt allt. vi människor har
ett stort behov av att ha något eller någon att skylla på.
och dessutom är ju världen alltid förjävlig när man är
ledsen eller när vardagen är för grå. vi har åldersnoja
men blir deprimerade när tiden står still.
hur vinner vi?




förändringar känns fjärran när tanken flyger till stockholm eller kanske london. livet känns så nära inpå och alldeles för långt bort och jag glömmer att jag faktiskt står mitt i allt. det enda som fattas är handtaget till dörren, det enda som fattas är att öppna den. öppna din dörr och säg att du vill ha mig här nynnar tjejen men den svarta hunden som går förbi medan jag sitter och torkar ilskna tårar.
var inte det där ett tecken så vet jag fan inte vad.

Villemo, Villemo

En ann med dig bor?
Då dör jag, dör jag.



- August Strindberg