EVSILFVER

hackiga andetag blir till ånga i nattkylan och jag blåser
dem upp mot månen med den fiskande pojken.
tänker att om mamma kom nu skulle hon
tro att jag rökte. sotiga lungor.
vilken bagatell.

vet inte var jag befinner mig. nu är det vår ropade
jag och så började det snöa. vet inte riktigt
vem jag är. nu har jag slutat falla
ropade jag och snubblade
på sanning.

stjärnor blinkar lekfullt och vackert och jag blir helt
fångad av dess fantastiska ljus tills jag märker
att de rör sig och blinkar till i rött och blått
då och då. flygplan. finns det något
vackert kvar?



hackiga andetag blir till ånga i nattkylan och snyftningarna
låter mer som om någon kväver mig med en kudde
för halsen blir plötsligt alldeles för trång när
förtvivlan löper amok i bröstet. tårarna
värmer kinderna men det handlar
om sekunder för vinden
blåser kallt.

jag sitter på
yttertrappan och hoppas på att
pappa ska öppna dörren och se mig så här.
han frågar ju aldrig. de frågar ju aldrig. ibland
ligger jag ensam i mitt nedsläckta rum och gråter
så högt att väggarna skakar. jag bryr mig inte ens om att
gråta i kudden eller att dämpa de ångestladdade tjuten med musik.


de är inte hemska människor, bara lite klumpiga ibland
och jag är inte långsint så med en kram eller en blyg gest
som säger  förlåt så har jag glömt allt. vi människor har
ett stort behov av att ha något eller någon att skylla på.
och dessutom är ju världen alltid förjävlig när man är
ledsen eller när vardagen är för grå. vi har åldersnoja
men blir deprimerade när tiden står still.
hur vinner vi?




förändringar känns fjärran när tanken flyger till stockholm eller kanske london. livet känns så nära inpå och alldeles för långt bort och jag glömmer att jag faktiskt står mitt i allt. det enda som fattas är handtaget till dörren, det enda som fattas är att öppna den. öppna din dörr och säg att du vill ha mig här nynnar tjejen men den svarta hunden som går förbi medan jag sitter och torkar ilskna tårar.
var inte det där ett tecken så vet jag fan inte vad.