2013-02-14
13:07:00
Jag är ingen poet
Jag är ingen poet, bara en rastlös estet med för mycket fritid men för lite frihet, ser på livet med både skörhet och skevhet och skriver egentligen inte för att beröra men råkar jag röra sinnen och föra minnen tillbaka till regndroppar i april eller spröda novemberlinnen nära intill med mina ord så
är det väl fint.
Jag är ingen poet, vet knappt vad jag pratar om eftersom fingrar och mun har för bråttom för min tankegång. Läser du fortfarande kanske jag borde bocka och buga, kanske tacka för din tid, trots att du inte läser för min skull utan för din. Förhoppningsvis.
Jag är ingen poet, bara upptagen med min egen osäkerhet. Det är ingen självklarhet att jag kommit någonstans om den inte fanns så kanske borde jag tacka utsidan för åren av brist på glans som inte gav insidan en chans för tänk om mitt liv hade varit i allians med en felfri fantasi, helt i balans, en segerdans under en molnfri himmelsperrong i harmoni med mina drömmars formation av en smärtfri livsrelation , fylld med vinster och framgång men tom på olaga hjärtintrång och snedsrång, en självbiografi som låter mer som en Benny Hill-sång och som visslas glatt på varenda balkong var eviga sommarmorgon.
Nej, jag borde tacka ännu en gång.
Vem orkar reflektera över perfektion?
Jag är ingen poet, bara en känslomagnet som läser för många böcker om dröm och verklighet med tung epitet, lyssnar på för mycket musik och är världens bästa enmanspublik för jag lyssnar till din varje replik från din livslyrik. Du försöker lära mig poetik när jag försöker lära dig att det jag skriver inte ska läggas under någon etikflik i din browser. Har ingen speciell teknik eller taktik så din kritik tappar bort sitt syfte i mina ords rytmik när jag bearbetar känslodramatik med hjälp av trasig grammatik (för meningsuppbyggnaders juridik väger lätt i min dagboks lingvistik, och dessutom har jag för mycket tanketrafik för någon som helst logik, som du kanske märker).
Jag är ingen poet, bara en rastlös estet som känner alldeles för mycket och för lite och inte vet vad hon ska göra av allt när tanken blir alldeles brännhet, så jag plockar fram min penna och låter den känna, låter det bränna genom blodet ned i blocket och ni sitter på första parkett när jag sätter på locket och döper mina ordklungor till
"texter"
.
Jag är ingen poet, bara en estet i en alldeles för liten studentlägenhet som misstar ensamhet för övergivenhet och gräver ned mig i en bottenlös orkeslöshet och inbillad osynlighet som till slut rubbar min personlighet och moralitet helt.
Jag har tagit sönder andras hjärtan och jag har struntat i det. Det är som min inre tapet är klädd i syntet,
jag har glömt bort hur man är äkta.
Samtidigt lider jag av en slags främlingsfientlighet som omvandlar pojkars närhet till besatthet, vill de spendera mer tid får de vara förberedda på strid, som jag ofta vinner med hjälp av verbal cyanid. Jag har dödat så mycket vackert att folk kallar mig morbid.
Jag är så jävla paranoid fast jag säger mig vara stabil på heltid.
Jag är ingen poet, inte ens i hemlighet men delar gärna med mig av min tankeverksamhet även om jag hört att min lojalitet till svaghet i allmänhet är lite för konkret
men
du vet
hellre det.
Att vara diskret i sitt tänkande anser jag vara självkränkande.