2013-03-05
14:06:47
Mummel och osammanhängande tankar
Allt är konstigt nu - åt pipan samtidigt som det någonstans känns helt okej. Livet, alltså. Jag är ganska så säker på att jag vill plugga journalistik eller foto, och även om "ganska så säker" låter rätt oklart så är det mer än vad jag kunde säga innan, då mitt svar på det mesta var "jag vet verkligen inte".
Längtan att komma iväg är fortfarande lika stark, samtidigt som jag inte vet med vem jag vill åka. Jag behöver någon som rycker tag i mig och bara säger att nu jävlar kör vi, i höst drar vi iväg. Jag behöver känna att det faktiskt är på väg någonstans för jag gömmer mig lätt i vemod när jag står ensam i såna här situationer. Jag behöver bli peppad och trodd på, nästan knuffad hårt i ryggen. Bara ett tag, tills jag är lika övertygad att jag klarar det här som jag vill vara.
Vet inte om jag känner mig svag eller stark, eller någonstans där emellan. Även där går det i vågor. Jag sitter och guppar på någon liten flotte mitt ute på vattnet. Ibland är det storm och jag är livrädd för att välta, och sen kan det helt plötsligt vända till skönt gungande och jag tycker mig kunna se land lite längre bort.
Jag har haft någon ångestladdad panik över livets gång det senaste. Är så fruktansvärt rädd för att jag om några år kommer att blicka tillbaka på mitt liv och endast slås av "varför gjorde jag inte de där sakerna" eller "varför slösade jag bort mitt liv". Det är en panik i detta som knappt går att beskriva i ord, som nästan hindrar mig från att njuta av livet. Samtidigt vet jag att jag bara är 20 år. Jag har så mycket tid kvar, jag vet det, men jag har också så himla mycket kvar att se och uppleva att jag knappt vet var jag ska börja.
Åh gud. Huvudvärk.
Kommentera inlägget här:
