EVSILFVER

ser fläckig ut i ansiktet. min cam suger.

 

Filippa lånar piratens mustasch! Jag säger det alla tänker: mini-Hitler.

En väldigt söt en!

Funderar på att göra såna här listor lite då och då, om ni nu tycker att det är lite roligt att läsa!



1. När mitt hår blir fuktigt ser jag ut som en våldtagen pudel i huvudet.

2. Jag använder alltid liknelsen "våldtagen pudel" när jag ska förklara hur mitt hår blir när det blir fuktigt.

3. Jag hade en hat-kärlek till Beppes Godnattstund. Gillade att titta på det men var hysteriskt rädd för dockorna. Hade mardrömmar om hur jag fångades i deras värld, och inte kom ut.

4. Jag stör mig så jävla mycket på människor som är i ständigt behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Jag klarar inte att umgås med dem och får ofta impulser som att ställa mig två centimeter ifrån dem och vråla "JAG HATAR DIG DIN JÄVLA SATANS ATTENTIONWHORE" rakt i deras ansikten. Detta skulle jag aldrig göra.

5. Ja, det var en speciell person jag tänkte på när jag skrev det där.

6. En gång när familjen satt i bilen åkte vi förbi en fabrik som så fint (..) puffade ut rökmoln på himlen. Jag funderade en stund och frågade sedan pappa om vi inte skulle ha några moln alls om alla fabriker stängdes ned. Jag var typ 13 år och min 11-åriga bror bara suckade åt mig.

7. Okej, detta är egentligen en hemlighet som bara mina närmsta vänner vet om. Därför lägger jag den i mitten så kanske ni inte lägger märke till den. Mitt första använndarnamn på lunarstorm var "Eminem_nalle". Jo, det är sant. Min kompis som hjälpte mig skaffa det undrade vad mina kompisar brukade kalla mig, och jag ville vara frän och sa att mina kompisar kallade mig för Eminem (ingen hade någonsin kallat mig det), och hon sa att det var poppis att avsluta sitt användarnamn med "nalle". Eminem_nalle it was. Är så jävla retad för detta.

8. När vi åkte bil på kvällarna kunde man ibland se ett rött ljus på himlen efter pappersfabriken som ligger här i Jönköping. Det såg ut som en röd stjärna, och jag brukade tänka att det var en vampyrstjärna och hitta på historier kring den.

9. Jag hatar att visa mig i bikini.

10. Jag hatar när folk ger mig "snabba frågor" som jag ska svara på. Det var vara så enkla saker som "8x7, vad är det????++" eller såna grejer. Ingen aning varför man gör så, och även om jag kan det så blir jag skitstressad och det blir svart i huvudet.

11. Jag blir skitförbannad när folk idiotförklarar mig, dock kan jag ha lite för lätt för att idiotförklara andra. I alla fall när folk inte har koll på vad som för mig är helt självklart att veta.

12. Jag HATAR när folk raggar på mig via internet! Alltså, typ, "bussugen? ;)" eller liknande. Speciellt om personerna i fråga inte kan stava eller använder fula smileys, då låter jag dem alltid få veta hur patetiska de är.

13. Om ni missade det så skrev jag en gång på bloggen att mina kompisar satt och skrattade åt en tjej som hade frågat vem Pearl Harbor var. Jag skrattade lite jag också, men när svaret på frågan inte kom var jag ju också tvungen att fråga. Vem var han egentligen...? Det var för några månader sedan.

14. Jag tycker inte det är så fint med navelpiercing och försöker alltid få mina kompisar på andra tankar om de börjar prata om det. Jag vet inte varför jag inte tycker det är fint egentligen, jag kanske bara kopplar ihop det med överkåta tjejer i musikvideos.

15. På tal om piercingar: Jag piercade näsvingen när jag gick i 5:an. Fick det i present av mamma efter ett utvecklingssamtal som hade gått super, och jag hade haft alla rätt på nationella proven. Frisören som skulle pierca mig sa att de hade fått in en ny piercingpistol som visst skulle vara bättre än den gamla de hade. Det skulle inte blöda eller någonting! PANG - halvvägs genom min näsa gick den sönder. Det gjorde så djävulskt jävla fittont ska ni veta, och jag kände hur något varmt började rinna ned över mitt ansikte. Grät som det -rätt så- lilla barn jag var och höll på att svimma, och frisören sprang runt i halvpanik och ropade "det är bara ketchup!" samtidigt som han fixade med den gamla pistolen. När det äntligen var över var näsan helt svullen och ansiktet blodigt, men jag var stolt. Jag fick ringa pappa och glatt berätta den roliga nyheten - jag var piercad! Han visste inte att det var mammas idé så han började skrika på mig i telefon. Då bröt jag ihop. Mamma skällde på honom.

16. Ännu mer på tal om piercingar: Jag trodde på fullaste allvar i många år att piercingpistolen var en vanlig pistol som man sköt i örsnibbarna på folk. Det var säkrast att den som sköt var jävligt pricksäker.
Då var jag dock väldigt liten när jag trodde det.

17. Jag däckade på min egen 18-årsfest.

18. Jag älskar att ge bort presenter, men är ofta alldeles för pank för att köpa det jag verkligen vill ge.

19. Jag stör mig väldigt mycket på folk som inte kan stå upp för sig själva.

20. Jag hatar när folk kallar mig bortskämd, för det är jag verkligen inte.

Imorgon kommer de sitta där med sina block, pennor och jävligt viktiga papper och se på mig med påklistrad ömhet. Mitt huvud kommer att böjas ned redan innan jag intar rummet och inte någon gång under samtalet kommer jag att titta upp. Jag kommer inte heller att svarar vettigt på någon fråga - kanske mumla ett kort "mh" eller "nej" när det verkligen behövs - annars bara sitta tyst och tomt stirra in i det gula, skitfula bordet. Lyssna på när de pratar om frånvaron och vad som kan tänkas ligga bakom. Lyssna på mamma när hon försöker komma på en förklaring till varför jag gör som jag gör. Känna just precis allt och ingenting i hela kroppen när hon frågar något i stil med "eller är det inte så, Emma?" och sedan tittar ned på min böjda nacke som vägrar byta position. Detta kommer upprepas typ 20 gånger under hela samtalet, minst en gång från varje onödig person som sitter där, för ingen jävel verkar fatta att jag inte tänker svara på ett skit de har att komma med.

Hon är ju 18. Flickan är ju faktiskt 18 år och borde kunna stå för sina handlingar. Hon är ju vuxen nu, hon måste ta ansvar för annars går allt helt åt helvete och hon får inget jobb, inget hem, inga vänner, ingen framtid, inget liv. Ska det vara så jävla svårt att klara av skolan? Hur förbannat svårt kan det vara att fixa studierna egentligen, och få vardagen att gå ihop? Är hon helt jävla dum i huvudet kanske? Ett psykfall? Ska vi fixa speciallektioner till henne - dit hon och alla uppenbart missbilbade special needs-kids får gå och lära sig multiplikatonstabellen och lite om vem Hitler var - eller ska vi helt enkelt ge upp och låta henne gå en långsam död till mötes? För alla vet ju att jobba bör man annars dör man, och jobb lär hon inte få.


Jag gav upp för längesen.
Jag är inte dum i huvudet. Jag är smart. Smartare än många.
Det blir bara inte. Det går inte. Jag kan inte. Det är som en spärr i hjärnan. Innan var det mest att jag hade svårt att avsluta uppgifter för att jag hade så höga krav på mig själv, sakta men säkert (inom 3 år) övergick det till att jag inte ens försökte. Antingen kommer jag inte igång alls och då får jag panik, eller så kommer jag halvvägs och får panik över att jag plötsligt inte kommer på mer. Verkligen panik. Det blir helt svart i huvudet och jag vill bara kasta mig ned från en bro någonstans.
Sätter jag mig ned och försöker läsa en tråkigt faktatext så har jag glömt bort allting när jag kommer till slutet av pappret, eller så kommer jag på mig själv med att sitta och läsa exakt samma mening om och om igen och ändå inte uppfatta vad som står. Även om det kan vara svårt att förstå så är det inget jag ljuger eller skämtar om, det är ett rent helvete och det har sabbat hela min skolgång.
Ska jag ha muntlig redovisning i engelska (som jag faktiskt är väldigt bra på) så börjar jag stamma och hela mitt ordförråd suddas ut. Då blir jag nervös och stressad och då är det likamed kört.
För stress tål jag ju inte heller som ni kanske vet, jag blir helt apatisk om jag har för mycket som ska göras under en period eller kanske har råkat planera lite för mycket under en dag. Då kolappsar jag i min säng och sover 3-4 timmar istället.




Jag har gett upp. Gymnasiet är inget för mig. Jag har ingen motivation samtidigt som jag inte vill hoppa av, för jag hatar att bli behandlad annorlunda.
Jag hatade när lärarna på högstadiet sa att jag kanske skulle ha en enklare mattebok, för jag är bra på matte och min förtroendelärare sa att jag hade en framtid som mattelärare just därför.
Jag totalvägrade när de började prata om att jag skulle ta bort ämnen.
Jag låtsades inte höra när de pratade om att jag kanske skulle gå ett IV-år.
Det har varit en sån jävla frustration för mig - alla tror att jag har inlärningssvårigheter eller bara är korkad när det inte har ett jävla dugg med det att göra. Jävla inkompetenta lärarhelveten, jävla inkompetenta skitskolsystem.
Jävla inkompetenta jag.
För vafan, vem försöker jag lura. Även om jag inte är korkad så är det ju något fel på mig. Jag fungerar ju inte som alla andra.
Helvetes jävla fan.
Kan inte någon bara säga mig vafan felet är och hur fan man kan lösa det. Bota mig för fan!


Varför tål jag inte stress varför klarar jag inte att planera varför är jag pengablind varför kan jag inte fixa min skolgång varför sover jag hela tiden varför har jag inte känt mig riktigt avslappnad och lycklig på flera flera år varför gråter jag på nätterna varför ser ingen mig och det jag behöver varför har jag ångest alla dagar i veckan varför är jag tvungen att fly verkligheten genom dagdrömmar och fantasier där allt är bra...
bara för att jag ska kunna fortsätta leva?

Idag på barnkalaset så sitter alla barn i en ring när vi delar ut paket. Ett litet kras hörs och plötsligt börjar en av ungarna storgråta - ingen fattar någonting. Bredvid henne ligger en liten slemmig, splashad hög. Flickans mamma springer fram till henne och säger "men Siri, jag sa ju att det inte var en bra idé att ta med sig snigeln på kalaset...".
Så hemskt, men ändå.... åh så roligt. Underbara ungar!

Moa var för övrigt fe.
Jag var pirat.

Någon frågade Moa vad "han som var utklädd till pirat" hette...

 

 

"Lita på rosa - farväl till fläckar... och finnar" borde det vara.

Det har ploppat upp finnar i hela mitt ansikte. Var i helvete kom de ifrån? Hatar dem. Min hy är i övrigt inte så jävla najs nu. Det brukar dock bli så efter att jag har haft massa teaterföreställningar, då har man på sig så himla mycket smink och min hud klarar inte det.


Blah. Försvinn, finnäckel.
Jag kan ju inte låta bli att peta på er. Hehe gross.

Oj vad jag tycker det är osexigt med blyga/osäkra killar. I och för sig tycker jag det är irriterande med allt för blygt/osäkra människor över huvud taget, men speciellt när det kommer till killar.

Jag blir bara sur, haha. Extra sur blir jag om jag försöker få med personen i en konversation, och man får typ två ord innan hon/han stänger in sig i sitt lilla skal igen. Nae, sånt avskyr jag.
Helt säkert bara för att jag själv är heeeelt tvärtom. Jag skäms inte för att stanna random folk på stan och fråga dem saker, ringa samtal till min lärare, säga personen i kassan om hon räknat fel eller... ja, ni fattar. Små saker som många andra finner så fruktansvärt pinsamt.
Jag undrar varför.

Klart jag också har gränser! Jag gör verkligen inte vad som helst och kan fega ur på vissa saker, och ibland när det blir alldeles för många människor i ett rum som jag inte känner så mår jag jättedåligt och måste därifrån.
För det mesta är jag dock inte så blyg.

För att gå tillbaka till osäkra killar... fan vad avtänd jag blir av er. Är inte så sexigt när det känns som att jag är mer man än killen jag snackar med. I kompisväg fungerar det absolut så länge han har personlighet, men i raggningväg - big no no. Vill ha en redig man (haha) som kan bjuda på sig själv och hålla en konversation vid liv utan att det blir massa pinsamma tystnader.
Woop woop!

Vad barnsligt kul man kan ha med sin iPhone...

Gårdagen var väldigt mysig! Först drog jag ned till stan och åt lunch med mamma, pappa och farmor. Jag var egentligen inte hungrig, men rätt bakis så då blir man typ det ändå. I alla fall sugen. Heh. Vi åt buffén på Hot Asia, det var asgott och jag kände hur jag åt fast jag verkligen inte var hungrig. Efteråt mådde jag superilla. Najs.
Efter det satte vi oss på Espresso House och fikade. Mamma, pappa och farmor pratade om sommarens husvagnssemester medan jag mest satt och njöt av solen mitt svalkande iste.

Lovisa kom till stan vid halv tre. Jag lämnade mitt sällskap och sa till mamma att jag inte visste när jag kom hem eftersom jag skulle äta sushi med Felicia efter teatern vi var på väg till för att se, hon svarade att jag gärna fick komma hem i ett annat skick än det jag kommit hem i den natten... Ehhhe.... Jag var rätt packad, men fan vad kul jag hade på Bongo!


Föreställningen var sjukt bra och jag var så himla positivt överraskad utav Felicias presation! Har aldrig sett henne spela teater innan och även om jag absolut inte trodde hon var dålig så hade jag inte några speciella förväntningar. Men hon var verkligen skitduktig! Närvarande hela tiden - även när hon inte hade repliker - och de replikerna hon hade sa hon verkligen på ett trovärdigt sätt. Det är annars rätt vanligt att det låter som att man läser direkt från manus, och det hatar jag.

Efter att teatern så gick jag och Felicia och köpte mat. Jag köpte sushi och hon köpte en pizza. Jag har verkligen en crush på sushi, fattar knappt hur det gick till. Jag hatade ju det innan!

Vi satt ute i hennes trädgård och åt maten, men direkt efter att vi ätit upp så gick vi in igen för vi blev verkligen uppätna av alla knott och mygg. Istället la vi oss i hennes soffa och tittade på Walk The Line. Först somnade jag till precis i början, och när jag sedan vaknade så somnade Felicia och sov sig igenom nästan hela filmen. I don't blame her, vi båda var så jävla trötta. När filmen var slut satte vi oss i hennes kök, tände ljus, drack flera koppar te och pratade. I två timmar satt vi där och hade det mysigt innan vi gick upp och la oss.
Båda vaknade till två gånger den natten med en extremt fylld blåsa - det kanske inte var så jättesmart att dricka tre koppar te innan man la sig.

no wait
...what

Ikväll har jag varit extra duktig! Först gav jag mig ut och sprang i en halvtimme och direkt efter stack jag och Jakob till gymmet där jag först cyklade i 20 minuter och sedan styrketränade. Min bror är gymmarN^ och hjälpte mig med diverse övningar. Han var ju en aning bättre än jag, men det säger vi inte till någon.

Vi var för övrigt helt ensamma, det var sjukt skönt! Jag slapp skämmas över hur otränade mina armar är, haha.

Tomt gym.

 

 

Tuff bror med klassens sucktröja.

"Chaos, panic, disaster - our work here is done"

 

Har för övrigt ingen aning om varför bilden roterades.. den är inte så i mitt iPhoto.

Okej, läget är allvarligt. Jag har inte varit en hel dag i skolan på typ.. ja, tre veckor kanske. Jag har liksom gett upp allt och när sommarlovet är så nära så är det ännu svårare att ta tag i sitationen. Gick inte till skolan idag heller, kunde inte sova inatt och glömde att ställa klockan.
Okej, nu ljög jag. Jag sket i att ställa den.

Jag suger verkligen och hatar mig själv för det här, men ni vet inte vad jag har gått igenom och hur mycket skit jag har fått ta de senaste 4 åren (av hur jobbigt allt har varit). Jag skulle kunna skriva om det men samtidigt känns det inte riktigt som att det är intressant att läsa.
Skolan har hur som helst liksom inte kommit första hand direkt. Och som många av er säkert känner igen så blir det en ond cirkel när man kommer efter i ämnen. Man vill inte gå dit för att man inte vet vad läraren pratar om/man har inte gjort läxan, och då missar man ännu mer och.. ja, ni fattar.
Vaknade när det bara var en timme kvar av sista lektionen och då var det ju ingen större idé att åka ned, istället cyklade jag ned efter det att vi slutat och träffade Lovisa. Vi åt lunch/fikade på Kaffebönan och pratade, det var väldigt skönt att få ur sig en del saker. Någon gång under Lovisas del av problem-pratet så tyckte jag att hon sa "OH NIGGA", detta tyckte båda var skitkul och vi sa det säkert femtio gånger var under den tiden vi var på stan.

För att gå tillbaka till skolproblemet så har jag ett möte om två veckor. Samma möten som jag har fått gå på under typ tre år. Jag vet vad som kommer sägas, de kommer att prata om min höga frånvaro och mina IG-varningar. Jag kommer sitta tyst som en mus och titta ned i bänken; tänka att det spelar ingen roll vad jag säger för ingenting kommer att ändras. Jag bryr mig inte längre om att säga de där sakerna som alla vill höra. Att jag ska ta tag i det, att jag ska fixa det här, för jag vet att jag inte kommer göra det. Allt känns hopplöst. Jag kommer gå därifrån med en klump i magen och känna mig värdelös. Mamma kommer att vara besviken. Jag kommer att känna mig ännu mer värdelös.



När jag cyklade hem fick jag en fluga i ögat. Jag ville dö.

Igår var det teatersportstävling mellan alla teaterårskurser på Per Brahegymnasiet. Vi kom sist. Vi sög faktiskt riktigt jävla hårt. Förra året var vi SÅ mycket bättre, men då var vi också så jävla taggade och övade teatersport varenda lektion och till och med på rasterna. Detta år har vi fått panikträna för att komma ihåg allt och få till det bra, men alla kände redan innan tävlingen att det här skulle inte gå så bra - därför var det inte heller så många som var taggade. Jag gick mest dit för att jag inte tycker att man ska svika sitt lag.

Efter tävlingen hade vi teaterlektion, och efter den enorma förlusten (vi fick tre av tolv poäng), så var det ingen som var särskilt peppad för den heller. Vi släpade oss mer eller mindre dit och bad sedan PG om att bara få göra lite enkla lekar eller övningar. Det fick vi. Maffia blev det som bestämdes! Det är ju faktiskt riktigt roligt insåg jag igår. Det kan ha varit för att vår klass gick in så mycket för det, haha.


Fick också se två av de manus vi har fått att välja på till vår slutproduktion. De var hemska. HEMSKA. Ett av dem handlade om en tonårsvampyr som spelade teater, huvudkaraktären hette ELLA. Behöver jag säga mer än så?
Det andra handlade om någon klass och började med att killarna satt och rökte på medan tjejerna.. ja, jag gick faktiskt inte in så noga i handlingen, jag var mer fascinerad utav grammatiken. Den var FRUKTANSVÄRD. Ungefär såhär löd varje scenanvisning "danni håller i något blankt vad kan det vara jag vet inte kan det vara en penna kanske eller kanske något annat vad vet jag".
H U V U D V Ä R K .

De andra har jag inte lyckats lägga beslag på men resten av klassen säger att de suger. Jag hoppas verkligen att vi får fler att välja på, jag tänker inte lägga ned så jävla mycket tid som vi kommer att göra på ett värdelöst manus.

Anyhow, idag är jag ledig och det är så jävla skönt! Ska nog cykla ned till stan senare och fixa lite småsaker. Hoppas på att hitta någon som joinar mig.
Pöss!

Oj så mycket som har hänt sedan jag bloggade sist! Vi har haft premiär med Dra åt Skogen, samt varit på teaterfestival i Västervik (där vi också spelade upp den) och i denna helg var jag i Blekinge med mina fina flickor. Det var väldigt mysigt!

Teaterfestivalen i Västervik var väldigt trevlig och jag, Göran, Anna och Frida hade riktigt roligt - speciellt kvällen innan det var uppspel. Vi sprang runt på Västerviks små gator och skrattade åt våra egna skämt tills vi kiknade. Vi fick ett litet ryck och började prata om att köpa en cigarr som alla fyra kunde dela på. När jag gick fram till den lilla kiosken, som verkade vara det enda öppna i hela staden, kom en utländsk äldre man med tjockt, svart bakåtkammat hår och glasögon fram. Han såg fruktansvärt ynklig ut. Jag frågade vad cigarrena kostade och han klämde nervöst fram ett "leg... snälla!?" och tittade på mig med stora bruna hundögon. Det var svårt att hålla sig för skratt.
Jag drog klumpigt upp mitt leg ur plånboken och räckte stolt fram det. Han tog det varsamt i sina händer innan han gav tillbaka det och började peka på de olika tobaksbajskorvarna. "60 kr, 70 kr, 90 kr..". Njae, det var lite för dyrt för några tjejer som egentligen inte ens tycker om cigarr. Han nickade försiktigt när jag sa att jag inte ville ha något och såg väldigt ledsen ut, jag fick så dåligt samvete att jag för en sekund tänkte ropa att jag älskade honom. Lyckades dämpa min impuls och gick istället tillbaka till de tre tjejerna som stod och puffade på varsin cigarett.
Typ fyra gånger gick killar förbi oss och gjorde allt för att få synas lite. Skrek "balla balla" eller klämde fram ett dämpat hejhallåtjabrudar som knappt hördes då de fick så bråttom ifrån oss efter att de öppnat käften.

Uppspelet gick bra, men som vanligt med den här pjäsen (Dra åt skogen) så kände alla att det kunde gått så himla mycket bättre. Vi fick rätt mycket kritik, dock på väldigt mycket saker som vi inte kunde rå för. Typ som att pjäsen var för lång och att det var mycket vi kunde tagit bort. Eftersom det inte är vi skådespelare som bestämmer det så var det svårt att ta till sig. Vi fick mycket bra kritik också, men gruppen var ändå skapligt dämpade på hemvägen. Trots detta hade vi väldigt roligt, så det blev ett fint avslut!

Adam i vår grupp (som spelade bagarfrun, för er som sett pjäsen) är så jävla... konstig... på ett underbart roligt sätt! Han ploppar alltid ur sig väldigt random saker, eller så har han en väldigt rolig syn på saker och ting. Och så är han alltid så härligt förvirrad och borta och fattar inte när han är rolig!
Hela teatergruppen liggeri sovsalen, nedbäddade i sina sovsäckar, och pratar om allt och ingenting. Ordet "mutta" kommer upp och jag berättar om en kille på min skype som jämt brukar skriva till mig. Han har inte alla hästarna hemma om man säger så och ibland förstår jag inte ens vad han skriver, men det kan ändå vara kul att konversera lite med honom då och då.

Förklarade detta för min fina grupp och alla började skratta.

Jag: Åh, det var så äckligt! Jag menar, han är ju utvecklingsstörd och allt så det blir bara så jävla.. fel! Usch!

Då sätter sig en förtvivlad Adam upp från sin sovsäck och vrålar "MEN VARFÖR LÅG DU MED HONOM DÅ!?"

Alltså, det kanske inte låter så roligt men FAN vad jag skrattade. Höll på att kissa på mig faktiskt.

Andra fina citat från Adam är t ex: Jag tror faktiskt på att det finns en Gud. Jag menar, tänk på hur vackert allt är liksom! Liksom, asså, allt som har med vetenskap att göra är ju liksom fult. Typ som NK-lärare och..." (Längre kom han inte innan ett asgarv avbröt honom.)

Eller när han stod i matkön och får för sig att starta en liten konversation med tjejen framför och väljer repliken "har du hört den där låten "vill du ligga med mig då?". Det var väldigt, väldigt fint tycker jag!

 

 

Dålig bild. Det står i alla fall: UNG UTAN PUNG SÄTTER UPP "SLICKA RÖV". Jag dog.

Min blogg uppdateras inte, vafan?

Märks att jag är trött.

 

Och fler hoppas vi på!

Nu sticker jag till Västervik på festival och kommer inte hem förrän söndag kväll.

Missar både popadelica och utgång med gänget, vill dö lite. Men bara lite, för det ska ändå bli kul med teaterfesival!
Får se om det blir någon trevlig utgång idag med teatergänget eller vad vi hittar på. Har ingen lust att bara sitta.


Puss på er, vi hörs!

Texten kan innehålla mycket stavfel. Ni får ursäkta, jag är så fruktansvärt trött och orkar inte läsa igenom den.

Åh herre min gud, vilken dag!

Satte klockan alldeles för tidigt för att vara säker på att jag kom i tid till melodramagenrepet i skolan. Vi håller på att sätta upp melodramasktecher som vi själva har skrivit, grupp för grupp. Min grupp har legat flera veckor efter alla andra - både med manus och repetitioner - och idag var det första gången vi körde igenom hela. Jag låg uppe en timme extra igår och letade efter dramatisk musik samt ljudeffekter som vi kunde använda. Mitt internet ballade ur totalt och jag kunde varken ladda ned via olika torrents eller via youtube converter. Spotify fick det bli! Försökte sätta alla låtar i den ordning de skulle komma men programmet vägrade sammarbeta med mig och raderade istället låtarna gång på gång. Istället skrev jag en lista där det framkom vilka låtar som skulle spelas, och i vilken ordning. Matilda, som sköter ljudet, fick ett jäkla jobb!
Det blev dock rätt bra och för att vara så många veckor efter så är jag väldigt nöjd med min grupp.

Vi skyndade oss igenom ett genrep innan det var dags för mig, Alice och Frida att bege oss till Dramaverkstan för att spendera de kommande tio timmarna med att repa "Dra åt skogen", och sedan ytterligare 3 timmar till premiären.

Det gick fruktansvärt dåligt. Genrepet alltså. Alla glömde sina repliker och när de skulle in och ut, klädbyten hoppades över eller glömdes bort och rekvisita försvann. Herregud, jag trodde jag skulle dö av stress.
Jag vet inte om jag har skrivit det innan men jag klarar inte av stress. Jag blir helt hysterisk och får hjärtklappning om det blir för mycket - och nu VAR det för mycket. Alldeles för mycket! Satt och svettades som en gris bakom scen och försökte lugna mina nerver i takt med klockans tickande.

När det var dags för premiär mådde hela gruppen illa av oron för hur det skulle gå. Eftersom genrepet gick åt skogen (heeeeheeee) så var vi extra nervösa.

Men! Det gick faktiskt väldigt bra! Folk kom av sig vid flera tillfällen och någon sa fel lite här och var, men överlag gick det super. Mycket skratt - härlig publikrespons!
Jag sprang runt som en förvirrad höna och redan efter andra scenen var jag dyngsur av svett (yep). Dock tror jag bara att jag sa fel två gånger, och det var bara småfel som knappt märktes.

Nu när jag ligger här i sängen och försöker att slappna av, men det går knappt. Fast jag är lika trött som en Törnrosa som precis blivit stucken i fingret. Ska försöka få mig lite sömn, det lär jag verkligen behöva...

 

Ja, det är ett plockepinn som ligger i bakgrunden. Jag har en otroligt barnslig sida och fick för mig att både köpa UNO och plockepinn när Cecilia var här. Plockepinn var dock roligare som jag minns det.. Jag tvingade henne också att se på Monsters Inc och Janne Långben The Movie. Hihihihi. Veckan efter tvingade jag min bror att se på Scooby Doo med mig.
Emma, 18 år. Eller hur var det?

 

BTW, GRATTIS TILL MATILDA SOM FYLLER 18 IDAG! <3

Göran kom hem till mig idag på eftermiddagen och pluggade repliker. Som jag skrev i inlägget under så är vi i uppsättningen av "Into the woods" jävligt stressade och osäkra, och på torsdag är det premiär. Inte nog med det - idag var dessutom sista repdagen. Vi har i och för sig heldag på torsdag men jag är ändå sjuuukt stressad.
Jaja, det fixar sig väl... Det verkade faktiskt gå lite bättre idag.

Vi cyklade till teatern, och när vi började närma oss Netto fick Göran ett plötsligt godisbehov och frågade om vi inte skulle ta en snabb runda inne i affären. Jag ska snart ha min mens och mitt sötsug är okontrollbart, så jag var inte sen att haka på idén. Men sedan stannade vi upp. Skulle vi verkligen vara onyttiga, eller kunde vi stå emot karamellkungens krafter? Göran gjorde en snabb lista med för- och nackdelar.

Nackdelar: Man blir fet.
Fördelar: Det är jävligt gött.

Efter mycket tänkade övervägde vi ändå nyttighet och cyklade stolta förbi Nettos portar. Göran ersatte sitt sötsug med ett äventyrssug, och ropade från sin cykel lite längre fram entasuastiskt till mig "EMMA, kan vi inte testa att ba' cykla RAKT ut i gräset!?". (!!! Vad skulle hon göra härnäst? Ge sig ut på de sju haven och slåss med pirater!?)
Jag var dock inte lika entasuastiskt och tillbaka fick hon bara ett lamt "gör det du". Sagt och gjort, Göran väjde av vägen och cyklade RAKT ut i det gröna gräset!
Tre sekunders guppande lycka innan hon svängde in på vägen igen.
Jag var mycket imponerad.


Stoltheten efter vårt våga-vägra-godis-beslut höll ända fram till Statoil, där sötsuget återigen tog över oss och vi sprang snabbt in för att plocka på oss några godisbitar.
Det var jävligt gött.

Jag är så jäkla efter med mitt bloggande, men i alla fall...

Denna helg spenderades först med Elias. Det var väldigt mysigt och jag saknar honom. Nu är han i Tyskland en hel vecka så jag kan inte smsa så mycket som jag egentligen vill, blä. Dödar honom om han hittar någon tysk brud som han tar med hem.
På lördagen åkte jag hem, dels för att jag skulle träffa the gang hos Moa, och dels för att Elias hade massa saker att göra innan Tysklandsresan.
Kvällen blev väldigt fin! Vi firade Malins 19-årsdag och jag hade köpt två paket röda Marlboro till henne (jävlar så vuxen jag kände mig som kan kunde köpa dem alldeles själv). Kanske låter som världens lamaste present men fakutm var att hon i panik till mig hade beklagat sig över att hon var så pank, att hon t o m önskade sig cigg i present (en aning beroende, ja). Sagt och gjort!

Insåg vid 2-tiden att jag skulle ha en hel jävla dag teater morgonen därpå, med start klockan 10. Insåg också att jag var rätt påverkad och att jag förmodligen skulle vara rätt bakis om jag inte gjorde något åt saken. Tryckte i mig allt ätbart som jag kom åt och drack flera liter vatten - allt för att återställa min kropp så bra som möjligt.
Det verkade ha funkat! Jag vaknade i och för sig ett par gånger den natten med en mun torr som självaste Sahara, men det gör jag alltid när jag har druckig. På morgonen mådde jag inte illa och jag var inte speciellt trött heller. Score!
Gjorde mig i ordning och cyklade mot Görans hus för att plocka upp henne till teatern.
Hon stod utanför Felicias grind och pekade in mot den samtidigt som hon gjorde ett babyface och sa "titta, Emma!". Jag vände huvudet och min blick möttes av en svart liten dammtuss.

"Vad är det där?" frågade jag lamt.

Johan, Görans pojkvän, tittade fram bakom hennes axel: "det där är min hund."

Pinsam tystnad innan ett gapskratt bubblade upp ur oss. Kul, kul! Göran försökte få Frodo, som den lilla svarta dammtussen hette, att komma fram och hälsa men istället sprang han runt, runt i trädgården likt ett riksmongo.
Vi var redan sena till teatern så hälsandes på Frodo fick vända till någon annan gång.


Teaterrepetiotionen gick rent ut sagt åt helvete. Vi är alla stressade till max, ingen av oss kan alla sina repliker, vi har aldrig haft en hel genomgång, vi har en repdag kvar och på torsdag är det premiär....



:)