EVSILFVER

Imorgon kommer de sitta där med sina block, pennor och jävligt viktiga papper och se på mig med påklistrad ömhet. Mitt huvud kommer att böjas ned redan innan jag intar rummet och inte någon gång under samtalet kommer jag att titta upp. Jag kommer inte heller att svarar vettigt på någon fråga - kanske mumla ett kort "mh" eller "nej" när det verkligen behövs - annars bara sitta tyst och tomt stirra in i det gula, skitfula bordet. Lyssna på när de pratar om frånvaron och vad som kan tänkas ligga bakom. Lyssna på mamma när hon försöker komma på en förklaring till varför jag gör som jag gör. Känna just precis allt och ingenting i hela kroppen när hon frågar något i stil med "eller är det inte så, Emma?" och sedan tittar ned på min böjda nacke som vägrar byta position. Detta kommer upprepas typ 20 gånger under hela samtalet, minst en gång från varje onödig person som sitter där, för ingen jävel verkar fatta att jag inte tänker svara på ett skit de har att komma med.

Hon är ju 18. Flickan är ju faktiskt 18 år och borde kunna stå för sina handlingar. Hon är ju vuxen nu, hon måste ta ansvar för annars går allt helt åt helvete och hon får inget jobb, inget hem, inga vänner, ingen framtid, inget liv. Ska det vara så jävla svårt att klara av skolan? Hur förbannat svårt kan det vara att fixa studierna egentligen, och få vardagen att gå ihop? Är hon helt jävla dum i huvudet kanske? Ett psykfall? Ska vi fixa speciallektioner till henne - dit hon och alla uppenbart missbilbade special needs-kids får gå och lära sig multiplikatonstabellen och lite om vem Hitler var - eller ska vi helt enkelt ge upp och låta henne gå en långsam död till mötes? För alla vet ju att jobba bör man annars dör man, och jobb lär hon inte få.


Jag gav upp för längesen.
Jag är inte dum i huvudet. Jag är smart. Smartare än många.
Det blir bara inte. Det går inte. Jag kan inte. Det är som en spärr i hjärnan. Innan var det mest att jag hade svårt att avsluta uppgifter för att jag hade så höga krav på mig själv, sakta men säkert (inom 3 år) övergick det till att jag inte ens försökte. Antingen kommer jag inte igång alls och då får jag panik, eller så kommer jag halvvägs och får panik över att jag plötsligt inte kommer på mer. Verkligen panik. Det blir helt svart i huvudet och jag vill bara kasta mig ned från en bro någonstans.
Sätter jag mig ned och försöker läsa en tråkigt faktatext så har jag glömt bort allting när jag kommer till slutet av pappret, eller så kommer jag på mig själv med att sitta och läsa exakt samma mening om och om igen och ändå inte uppfatta vad som står. Även om det kan vara svårt att förstå så är det inget jag ljuger eller skämtar om, det är ett rent helvete och det har sabbat hela min skolgång.
Ska jag ha muntlig redovisning i engelska (som jag faktiskt är väldigt bra på) så börjar jag stamma och hela mitt ordförråd suddas ut. Då blir jag nervös och stressad och då är det likamed kört.
För stress tål jag ju inte heller som ni kanske vet, jag blir helt apatisk om jag har för mycket som ska göras under en period eller kanske har råkat planera lite för mycket under en dag. Då kolappsar jag i min säng och sover 3-4 timmar istället.




Jag har gett upp. Gymnasiet är inget för mig. Jag har ingen motivation samtidigt som jag inte vill hoppa av, för jag hatar att bli behandlad annorlunda.
Jag hatade när lärarna på högstadiet sa att jag kanske skulle ha en enklare mattebok, för jag är bra på matte och min förtroendelärare sa att jag hade en framtid som mattelärare just därför.
Jag totalvägrade när de började prata om att jag skulle ta bort ämnen.
Jag låtsades inte höra när de pratade om att jag kanske skulle gå ett IV-år.
Det har varit en sån jävla frustration för mig - alla tror att jag har inlärningssvårigheter eller bara är korkad när det inte har ett jävla dugg med det att göra. Jävla inkompetenta lärarhelveten, jävla inkompetenta skitskolsystem.
Jävla inkompetenta jag.
För vafan, vem försöker jag lura. Även om jag inte är korkad så är det ju något fel på mig. Jag fungerar ju inte som alla andra.
Helvetes jävla fan.
Kan inte någon bara säga mig vafan felet är och hur fan man kan lösa det. Bota mig för fan!


Varför tål jag inte stress varför klarar jag inte att planera varför är jag pengablind varför kan jag inte fixa min skolgång varför sover jag hela tiden varför har jag inte känt mig riktigt avslappnad och lycklig på flera flera år varför gråter jag på nätterna varför ser ingen mig och det jag behöver varför har jag ångest alla dagar i veckan varför är jag tvungen att fly verkligheten genom dagdrömmar och fantasier där allt är bra...
bara för att jag ska kunna fortsätta leva?