EVSILFVER

Haha, åh.. sitter och läser igenom min gamla blogg och skrattar gott. Fan vilka underbara inlägg det finns där! Och så mycket minnen som ploppar upp. Är så glad över att jag tagit mig tid och skriva så mycket som jag faktiskt gjort (även om det vissa gånger gått lång tid mellan inläggen osv), för det är så sjukt kul att läsa igenom dem sen när det gått en tid. Saknar min gamla blogg lite. Kändes som att inläggen var lite mer innehållsrika på emzofc, men jag vet inte.

Har för övrigt feber och även om min praktik faktiskt är rolig så tror jag det är bäst att stanna hemma imorgon, vill inte slita ut min kropp totalt.
Idag fick jag rensa kanin- och marsvinsburarna igen. Helt sjukt vad de bajsar och kissar, jag hade varit äcklad av mig själv om jag var ett marsvin..
Och fan vad otacksamt det är när man sliter med att få rent, och det första marsvinsjävlarna gör när man släpper ned dem i buren igen är att bajsa i matskålen. Vilket jävla hyfs! Hade god lust att låta det ligga, det kanske skulle lära dem att inte bajsa i maten.
Men som den duktiga praktikant jag är så plockade jag bort det, och allt slutade lyckligt.

När sista buren var rengjord var det dags att fylla på mat och vatten hos fåglarna. Fyfan vad rädd jag var, men det kunde jag ju inte säga till min handledare så det vara bara att låtsas som att detta var något jag gjort tusentals gånger tidigare.
Att byta vatten var inte så svårt eftersom vattenhållarna satt utanför burarna, så jag behövde alltså inte sticka in händerna hos fåglarna (som för övrigt var jättemånga och jätte...flaxiga). Däremot satt matbehållaren längst in i båda burarna. Först tänkte jag seriöst på att skita i att byta mat, men jag förstod ju samtidigt att så kunde jag ju inte göra. Nahepp, det var bara att bita ihop. Tog en skopa frön och öppnade försiktigt buren. Fåglarna skrek som små besatta demoner och flaxade åt alla olika håll. Drog snabbt tillbaka handen och kände hur mitt hjärta dunkade lika snabbt och hårt som en juckande kanin.
Samma procedur upprepades ytterligare några gånger (rädd som en liten flicka ensam i en stor skog stack jag in handen i buren, fåglarna spårade ur och min hand flög ut igen) innan jag plötsligt hörde två röster.
- Pappa, vad gör flickan?
- Hon ger fåglarna mat.. jag tror hon är lite rädd..

Vänder mig om och ser hur en liten flicka står tryckt mot glaset, bakom henne står en man och småler. Antagligen åt mig, som han precis kallat rädd.

Rädd? Jag? Nej nu jävlar.
Bestämt sträckte jag in handen och hällde skopan med fröna i den röda lilla matskålen. Fåglarna flög som skrikande vildvittror runt min arm, men på bara några sekunder var det klart och jag kunde -helt oskadd- dra ur min hand ur buren. Jag var kallsvettig och trodde jag skulle drabbas av en hjärtattack när som helst, men samtidigt kände jag mig fruktansvärt stolt och stöddig; in your face, old man!
Lycklig vände jag mig om för att lägga tillbaka skopan i lådan, och inser att jag har en till bunt med fåglar kvar att mata.