EVSILFVER

Är fan stolt över mig själv. Har cyklat nästan 2 mil (till Göran: cyklade en omväg hem) och powerwalkat ungefär 5 km. Göran var med mig och det var supermysigt. Först stack vi hem till henne och bakade scones som vi tog med oss. Vi skulle ha med oss pannkakor också men Göran gjorde fel i receptet så hon fick äta upp alla själv.
Sedan begav vi oss alltså till Axamo. Det var varmt som satan och Göran hade en gammal damcykel utan växlar medan jag susade omkring på pappas dyra 21-växlade träningscykel. Tror hon hatade mig lite för jag cyklade på rätt snabbt, men stannade och väntade på henne när hon kom allt för långt fort.

Vi hade ett dramatiskt möte med en trebent groda som låg på kanten av vägen och jäste. Den såg ut att vara minuter ifrån döden och vi kände sådant sympati och empati för den lilla grodan (paddan?) som låg mitt i den varma solen och antagligen inte kunde flytta sig. Göran bestämde sig för att det skulle vara bäst att få slut på dens lidande. Jag fick panik och ropade att "den har ju faktiskt tre ben kvar, då är det ju inte helt hopplöst!?", sedan var jag tvungen att skratta lite, (fortfarande med respekt för grodan) åt mitt omedvetna skämt.
Men Göran hade bestämt sig och gick för att hämta en stor sten. Jag sprang iväg en bit med cykeln och satte på hög musik - ville varken se eller höra. Tänk vilken empati man kan känna med en döende groda!