EVSILFVER

Snart.


Snart ropas vårt gemensamma namn ut i högtalare och vi tas emot av lyckotjut och applåder från dåtid och framtid, och bilder av barn - som en gång visste så lite om världen - pryder folkhavet.
Snart slänger vi våra vita mössor mot himlen och även osäkra hjärtan sjunger fyfan vad jag är bra, för jagleverjaglever jag lever än idag. Snart får kroppar som är på väg att ge upp ny kraft och blir starkare än någonsin. Snart dansar vi på lastbilsflak till hög musik som blir högre och högre men ändå inte lyckas överrösta ljudet av våra bankande hjärtan, som slår så hårt det kan på bröstets väggar för att vara säker på att det är en del av allt. Snart tar lungor sitt första andetag på flera år.
Snart kramar vi våra fiender och gråter tårar av guld mot deras axlar, slänger ur oss fan vad fint vi har haft det ändå och lycka till för vi vill och kan inte hålla inne på orden (för de analyserade bitchblickar och spydiga kommentarer glöms bort när man inser att världen är stor och att det kan handla om ett permanent avsked).

Snart kläs kroppar med självdiagnostiserad fulhet i vitt och för en dag är de vackrast i världen. Se mig hör mig här är jag. Han som knappt sagt ett ord på tre års tid blir sentimental när någon drar igång en gammal låt från det tidiga 2000 och gråter ikapp med klassens machomachomacho man. Hon som rökte alldeles för många cigaretter på lektionstid pekar finger åt klassrummen men ger korridoren och caféet en sista blick innan lastbilen dansar iväg.


Snart får förseningsursäkterna en paus.
Snart har tankarna och drömmarna sett färdigt rymden och landar tryggt i våra händer (och de viskar att nu är det din tur).
Snart står vi med otaliga blågula band runt halsen, champagneglas i plast och halvfula mjukisdjur som från och med den dagen alltid kommer att ha en plats på hyllan i sovrummet, och som liksom outtalat kommer att symbolisera de tre åren trots att de bara fick vara med en dag. Och vi döper dem till roliga namn så att de alltid lockar till skratt när de (och minnena de bär på) nämns.


Måsten kommer alltid att vara måsten men snart kommer vi se dem som annat än eländiga tvång. Fötterna lossar mark men vi kämpar för att lyckas behålla dem på jorden och låter istället huvudet svävar upp bland molnen, för alla vet att drömmen är studentens bästa vän.
Snart tar vi framtiden i hand och kastar oss och våra lyckorus ut mitt i livet. Skriker att nu är jag äntligen här, ta mig och gör mig till din - här och nu och just precis i denna stund. Morgondagen orkar vi inte vänta på, och den kommer ju tids nog ändå.


Snart.








Nu väntar sista och första dagen på resten av våra liv.