EVSILFVER

"De senate två dagarna har varit underbara! Jag har verkligen haft så otroligt roligt, och Melissa Horn-konserten var magisk. Hon är precis lika bra live - om inte bättre.
Vi lämnade Jönköping klockan 10:01 på söndagen. Ett byte skulle ske en timme senare i Falköping, och sedan skulle det ta ytterligare en timme innan vi kom fram till Göteborg (ingen direkt lång resa med andra ord).
Vi fick sprida ut oss för att hitta sittplatser eftersom att alla vagnar var fullsatta, antagligen eftersom att Dreamhack precis hade slutat. Överallt satt/låg det folk och halvsov tillsammans med sina datorer, och vi kände att vi var de enda pigga på hela tåget.
Resten av tågresan gick bra, och vi var framme i Göteborg vid 12. Det första vi gjorde var att sätta oss och äta på McDonalds.
Felicia sa åt oss att beställa sålänge medans hon gick för att hitta en toalett så hon kunde byta om till jeans.
En halvtimme senare kom hon tillbaka, mumlandes något i stil med "på andra jävla sidan......lång kö.....tio jävla kronor..."

Efter vi ätit gick vi runt på stan en stund, innan vi begav oss vidare mot vandrarhemmet vi skulle bo på.  Vi hade valt att bo i ett 13-manna rum eftersom detta var billigast, men killen i receptionen berättade att de höll på att bygga om där så vi fick ett helt 7-manna rum för oss själva istället! Underbart!
Rummet var dock litet som ett 3-manna, men fräsch och väldigt fint, och vi hade utsikt mot stan vilket också var ett plus. Det fanns en dubbelsäng som jag och Felicia började slåss om, men Moa avbröt vår diskussion genom att bestämt sätta sin väska på sängen och säga att hon förtjänade den mest - och därmed skulle ha den - eftersom hon hade bokat rummet. Vi försökte tjafsa emot först, men om blickar kunde döda hade blicken vi fick av Moa tagit kol på oss båda på studs.
Det räckte med en snabb titt i spegeln för att jag skulle riva ut hela min väska i sökandet efter mitt smink och min plattång, Moa och Felicia hängde på de också.
Amanda satte sig i sin säng och tittade på medans vi gjorde oss iordning. Gång på gång undrade hon varför vi sminkade oss när det fortfarande var flera timmar kvar tills Melissa-konserten, och hon fick alltid samma svar. Man känner sig fräschare.
Efter ett tag började vi tröttna på hennes gnällade, och plötsligt slänge någon ur sig "du är kille, du förstår inte sånt här". Amanda drog efter andan och spärrade upp ögonen. "Du sa inte precis det där."
Jodå. Och jag var inte långsam med att hänga på; "Fan, ni killar har det så skönt som inte behöver sminka er."
Och sedan var det igång. Kill-kriget mot Amanda. Det förgyllde nästan de dagarna för mig, fy vad kul jag har haft åt det. Gång på gång -under hela söndagen och måndagen- kom små elaka kommentarer flygandes ut ur min, Moas och Felicias munnar, och utan att vi nämnde Amandas namn så fattade alla att de var menade till henne. Och bara för att alla visste att kriget var igång så misstolkades också saker som inte ens var menade att vara elaka. Som när vi satt och åt, och jag frågade om jag fick smaka på Amandas bollar (=potatiskrokanter, jag kom bara inte på vad de hette). Det tog mig någon minut att fatta varför Amanda tittade så surt på mig, och varför Felicia och Moa satt och asgarvade. "Jag har inga jävla bollar" muttrade Amanda surt.
En annan gång när Moa och Amanda stod och snackade (på väg hem från Melissa-konserten) och Moa gnällde om att hon ville hångla med någon. "Jag kan hångla med dig!" sa Felicia snabbt. Då vänder sig Moa om till Amanda, tar tag i hennes tröja, tittar henne rakt i ögonen och säger "men jag vill hångla med en kille..". Inte förens Moa  såg Amandas sura blick (som hon alltid fick när vi /råkade/ säga ett killskämt) fattade hon hur dumt det blev. Och aj, min mage. Jag skrattade så jag tjöt.
Sedan kom det som sagt lite haltaskiga kommentarer då och då;
* Herravdelningen på H&M: Ska jag hjälpa dig hitta något snyggt?
* Gillar du killar? Åh! Jag som alltid velat ha en homo-kompis!
* Haha, jävla bög!
* Slåss inte, du vet att ni är mycket starkare än oss tjejer!
* Hej, flickor.. och pojkar!

Well, det var så mycket mer än det jag skrev upp nu (de jag skrev upp var knappt ens roliga), men ska jag vara ärlig har jag glömt de roligaste. Skriver upp fler så fort jag kommer på!


Vid halv sju började vi bege oss ner mot stan och Lorentsbergsteatern där konserten skulle hållas, och det tog oss faktiskt "bara" en halvtimme att ta oss dit. (Killen i receptionen sa att det skulle ta ungefär en halvtimme, så vi trodde att det skulle ta oss minst en timme med tanke på att ingen av oss varit i GBG så mycket.)
När vi väl var framme hade de precis börjar släppa in folk. Vi tog ett bord, satte oss ner och väntade på att klockan skulle vi kvart i åtta - då de öppnade dörrarna in till salen. Vi var genomblöta eftersom det började regna på vägen dit, och trötta efter den långa dagen. Jag önskar nu att jag hade varit lite piggare..
Felicia satt och sa om och om igen att om Melissa inte spelade "New york" så skulle hon stämma henne. Jag blev liiite orolig, men det var mest för att hon rent av såg galen ut när hon sa det.
Konsterten var i vilket fall underbar. Melissa var som väntat helt fantastiskt, och låtarna kändes 100 gånger mer äkta när man hörde dem live.
Efter en timmes musikmagi tackade Melissa och bandet för sig och gick ut från scenen. Utan att ha spelat New York. Jag sneglade lite på Felicia som satt med ihopbitna läppar och tittade rakt fram. Ajdå.
Men så kom Melissa ut på scenen igen, satte sig ner, och spelade ytterligare 5 låtar. Och tack och lov - en av dessa var New York.
När konserten var slut på riktigt sa Melissa att hon skulle komma ut och signera skivor och prata med de som ville, men det var mycket folk och ingen av oss fyra kände att vi hade något större behov av att stanna mycket längre.
Vi gick och satte oss på McDonalds istället och disskuterade det vi just hade sett. Både Moa, Amanda och Felicia hade hittat nya favoritlåtar, medans jag (som kan alla låtar utantill) redan har mina.
Vi satt kvar där ett tag innan vi började bege oss hem mot vandrarhemmet. Till skillnad från ditvägen tog det oss ungefär en timme att komma hem - och gud vad roligt vi hade! Jag skulle verkligen vilja skriva ner allt som sas, men det skulle ändå inte vara roligt för er - hur kul det än må ha varit för oss just då.

När vi äntligen kom fram (jag fick tjata på dem att skynda sig de sista tio minutrarna eftersom att jag frös så otroligt) så sprang vi upp på rummet och la oss ner i våra sängar.
Innan jag berättar mer måste jag nämna att Amanda kom inspringande på vårt rum innan vi skulle börja gå till konsterten och skriker "DET VAR EN SKITÄCKLIG 40-ÅRIG BLATTE SOM SA ATT HAN HETTE MUSTAFA, SEDAN BÖRJADE HAN PUSSA OCH KRAMA MIG! OCH INGEN SVENSKA KUNDE HAN HELLER!". Vi hade börjat asgarva, men Amanda hade verkligen haft panik. "Men sluta, det var bara en överglad blatte" sa vi om och om igen, men hon var verkligen helt chockad.
Efter det vägrade hon i princip lämna rummet.
Felicia och Moa gick iväg för att hitta en öppnare till sina drickor medans jag och Amanda stannade på rummet. Plötsligt kommer de inspringande i rummet, skrikandes av skratt. "HAHAHA, NÄR VI STOD I KÖKET SÅ KOMMER DET EN MAN OCH KRAMAR OM OSS BAKIFRÅN! FYFAN VAD ÄCKLIGT!"
Amanda blev helt till sig och skrek "VAD VAR DET JAG SA!? DET MÅSTE HA VARIT MUSTAFA!".
Jag skrattade lite men gjorde ingen större grej av det, jag trodde nog mest att de överdrev. "Okej, nu fan skickar vi ut Emma så hon får se att vi inte skämtar."
Sagt och gjort, de puttade ut mig ur rummet och jag gick för att sätta mig i soffan i det gemensamma TV-rummet.
Efter några minuter kom Moa, Felicia och Amanda och joinade mig.
- Han måste vara här någonstans...
- Men skärp er nu. Ni överdriver bara.
- Emma, vänta bara tills han kommer..

Vi började spela lite kort, men de satt hela tiden som hökar och tittade sig runtomkring i rummet. Plötsligt flyger de upp och trycker ihop sig i soffan jag sitter i.
- Vad håller ni på med?
- Emma.. eh.. bredvid dig..

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur en Zoo-klubba kommer svävandes precis bredvid mitt ansikte. Jag tittar upp - och ja - där stod han. En lång, smal figur med tajta cykelbyxor (som gjorde att man såg lite för mycket) och ett stort leende på läpparna. Han nickade med huvudet med klubban och tittade sedan på mig. Jag tog tyst emot den.
Felicia gjorde likadant. När han kom till Moa och Amanda skakade de häftigt på huvudet och mumlade "nej tack, det är bra..", men han stod kvar och viftade med klubban framför deras ansikten tills de frustrerat ryckte åt sig den bara för att få honom att sluta.
Jag och Felicia tittade på varandra och började fnissa hysteriskt. Sen plötsligt känner jag hur han börjar trycka sig mot min arm, och eftersom han stod upp kan ni ju själva lista ut vilken del av hans kropp som trycktes mot mig. Jag ryckte till och puttade bort honom, men då la han sig över mig istället. Felicia bokstavligen flyger upp ur soffan, och jag är inte sen med att följa efter. Då börjar han springa efter oss samtidigt som han mumlar "nej.. nejnejnej". Jag och Felicia springer allt vad vi har till vårt rum, och Amanda och Moa kommer efter. Amanda börjar fiffla med dörren, men sätter hela tiden in kortet (nyckelkort) på fel håll. "JAG FÅR INTE IN KORTET!" skriker hon samtidigt som jag håller på att dö av skratt. Hela situationen är bara så absurd.
Precis innan han hinner fram till oss lyckas hon få upp dörren och vi slänger oss in och drar igen dörren efter oss. Väl där inne lägger vi oss ner och tjuter av skratt. "VAD VAR DET VI SA, EMMA!?"
Plötsligt knackar det på dörren, och vi blir knäpptysta. Amanda öppnar fönstret och börjar klättra ut (på skämt - men det såg jävligt roligt ut). Vi hoppar upp i den lilla soffan och trycker ihop oss. Ingen vågar öppna.
Knackningarna fortsätter och Moa går fram för att öppna dörren. Jag hade lovat henne att jag skulle gå fram och klappa till Mustafa om det var han som stod utanför.
Men det var det inte. Det var killen i receptionen som bad oss dämpa oss lite. Bakom honom, några meter bort, stod dock Mustafa och vinkade till oss. Vi lovade att vara tysta och förklarade snabbt läget innan vi återigen stängde dörren.

Ja, så mycket som jag skrattade då var det längesedan jag gjorde.

Vi lämnade vandrarhemmet vid elva på morgonen nästa dag, och gick därefter för att äta frukost. Vi lyckades hitta ett mysigt ställe med amerikanskt tema. Amerikanska pannkakor med sirap, mums. Efter det gick vi på stan några timmar innan vi vid sju började bege oss mot tågstationen, tåget skulle gå vid åtta.

Vi hade sett fram emot en lugn tågresa hem, med musik och lite småprat om allt som hänt. Men ack nej, så blev det inte. Precis bredvid oss sätter sig nämligen tre blatte-fjortiskillar och börjar dunka fruktansvärt dålig fjortismusik på sina mobiler.
Helt plötsligt säger den ena "ey, ska jag fisa på hon den blonda?", och så släpper han sig, det äcklet, rakt på stackars Amanda som inte märker någonting. (Okej, jag och Moa skrattade.)
En stund efter det säger Moa "Emma, följ med mig på toaletten". Då slickar sig den andra killen om munnen och väser "Jag heter Emma.."
"Nej, det gör du inte alls" sa jag och drog med Moa bort.
Vi konstaterade att de måste varit Mustafas lärjungar som han sänt efter oss, och undrade när de skulle börja bjuda oss på klubbor. Det gjorde de aldrig, och som tur var gick de av några stationen innan Falköping där vi skulle av för ett byte.
Precis när vi stannat i Falköping så får stackars Moa migrän. Hennes ögon blir blodsprängda och hon blir överkänslig för både ljud och rörelser (perfekt skick att komma hem i efter två dagar med tjejkompisarna i Göteborg, eller hur? Föräldrarna lär ju inte tro något alls. Nejdå.).

Vid tio var vi hemma i Jönköping, och mamma hämtade upp mig på stationen. Jag avslutade offeciellt vårt lilla äventyr med att ropa "hejdå tjejer.. och killar!".
Somnade direkt när jag kom hem.

Hoppas ni orkade läsa allt! Kände att det blev en del text, och ändå har jag bara tagit allt i väldigt korta drag."