2011-12-11
16:04:06
24 december 2000
Det var julafton. Jag var sju år. Mamma, jag och Jakob åkte som vanligt till affären för att handla in det sista till julbordet, det var bara någon timme kvar tills de skulle börja droppa in - finklädda och glada med en lyster som bara själva julafton kan ge folk.
Fina servetter med julmotiv, julmust och åter julmust samt lite annat som ingen förutom mamma hade mycket koll på.
Mamma bar kassarna, jag och Jakob sprang stojandes efter, galet uppspelta över dagens datum och allt vad det innebar. Mitt i allt stojande sprang vi förbi en man som satt ihopsjunken på en bänk (som såg lika gammal ut som mannen). Hans ögon såg ledsna ut men munnen var bara ett sträck. Han verkade inte vara fattig, och trots att han såg ut att vara lite extra finklädd verkade han inte särskilt rik för den delen heller. Jag stannade snabbt upp och tittade fundersamt på honom. Han såg mig och började le, men jag blev så generad att jag utan att le tillbaka sprang fram till mamma som nu låg flera steg före. Hon hade också sett mannen.
Den där mannen har nog ingen att fira jul med, sa hon.
Mitt hjärta gick i tusentals bitar.
Ingen att fira jul med!? Skulle han sitta ensam på självaste julafton? Jag fick en stor klump i halsen och mina ögon blev med ens blanka. Hur kunde det vara så orättvist? Jag tyckte det var helt fruktansvärt och fick så dåligt samvete över att jag inte ens hade lett tillbaka. Min kropp skrek åt mig att vända tillbaka och ge den gamla mannen en kram, men huvudet sa nej och så blev det. Klumpen i halsen växte och hela bilresan hem grät jag tyst för mig själv i baksätet medan jag tänkte på den gamla mannen.
Sedan den dagen har jag haft otroligt svårt för när folk säger att de ska fira jul ensamma, även om det faktiskt helt och hållet är deras eget val och de inte mår dåligt över det. För två eller tre år sedan så satt min mormor själv på julafton, jag kommer inte ihåg anledningen men vet att själv hade valt det. Ändå mådde jag så himla dåligt och ville bara sno någons bil för att åka och hämta henne.
Julen gör mig, hur kliché det än låter, så otroligt tacksam för allt och alla jag har omkring mig. Den gör mig också så himla ledsen över hur orättvis världen är och hur många som inte har det lika bra som jag.
Åh.
Var tacksamma.
Fina servetter med julmotiv, julmust och åter julmust samt lite annat som ingen förutom mamma hade mycket koll på.
Mamma bar kassarna, jag och Jakob sprang stojandes efter, galet uppspelta över dagens datum och allt vad det innebar. Mitt i allt stojande sprang vi förbi en man som satt ihopsjunken på en bänk (som såg lika gammal ut som mannen). Hans ögon såg ledsna ut men munnen var bara ett sträck. Han verkade inte vara fattig, och trots att han såg ut att vara lite extra finklädd verkade han inte särskilt rik för den delen heller. Jag stannade snabbt upp och tittade fundersamt på honom. Han såg mig och började le, men jag blev så generad att jag utan att le tillbaka sprang fram till mamma som nu låg flera steg före. Hon hade också sett mannen.
Den där mannen har nog ingen att fira jul med, sa hon.
Mitt hjärta gick i tusentals bitar.
Ingen att fira jul med!? Skulle han sitta ensam på självaste julafton? Jag fick en stor klump i halsen och mina ögon blev med ens blanka. Hur kunde det vara så orättvist? Jag tyckte det var helt fruktansvärt och fick så dåligt samvete över att jag inte ens hade lett tillbaka. Min kropp skrek åt mig att vända tillbaka och ge den gamla mannen en kram, men huvudet sa nej och så blev det. Klumpen i halsen växte och hela bilresan hem grät jag tyst för mig själv i baksätet medan jag tänkte på den gamla mannen.
Sedan den dagen har jag haft otroligt svårt för när folk säger att de ska fira jul ensamma, även om det faktiskt helt och hållet är deras eget val och de inte mår dåligt över det. För två eller tre år sedan så satt min mormor själv på julafton, jag kommer inte ihåg anledningen men vet att själv hade valt det. Ändå mådde jag så himla dåligt och ville bara sno någons bil för att åka och hämta henne.
Julen gör mig, hur kliché det än låter, så otroligt tacksam för allt och alla jag har omkring mig. Den gör mig också så himla ledsen över hur orättvis världen är och hur många som inte har det lika bra som jag.
Åh.
Var tacksamma.
Kommentera inlägget här:
