EVSILFVER

Två sekunder efter att det här fotot tagits inser jag att Algot (som gått lös bredvid mig) är försvunnen. Jag ropar och ropar men han är ingenstans. Ropen går från frågande till besvärade och pendlar sedan mellan arga och förtvivlade. Han syntes verkligen inte till någonstans, och vi höll ju till precis vid en stor väg så jag gjorde upp skräckscenarion i huvudet där jag hör hur en bil som smäller och en hund som gnyr till. Fyfan. Jag får mer och mer panik och letar mig in i natten, men han är ingenstans. Springer hela vägen hem med den tunga kamerautrustningen, slänger upp den på verandan och ger mig sedan av igen för att leta efter min bortsprugna vän. Efter tjugo minuter börjar jag nästan gråta, och inte förrän då ser jag hur en lurvig filur kommer vankandes, helt bekymmerslös, på den lilla vägen lååååångt bort från där jag först märkte att han var försvunnen.

Ni anar inte vilken lättnad det var att se honom! Fast irritationen var nästan större - han verkade inte tycka att han hade gjort något fel förrän jag röt till på skarpen och stampade hårt med foten. Då kröp han långsamt fram till mig med svansen mellan benen och följde mig sedan som en liten hungrig hundvalp hela vägen hem.

Usch, dummadummaälskade hund. Jag vet inte vad jag skulle göra om du försvann från mig på riktigt.