2011-11-25
12:10:01
Kan man verkligen vara kär i den fulaste flickan i världen, Håkan?
Jag drog på mig en stor tröja och gick in i badrummet för att med ett glas vatten försöka förinta klumpen i halsen, men försöket misslyckades och jag klarade inte ens att titta mig i spegeln. Jag var helt enkelt livrädd för vad jag skulle möta, även om jag ganska så väl har koll på hur jag ser ut. Tvingade mig snabbt ut därifrån och gick istället ned i köket där mamma sprang runt och pratade i telefon lite för högt. Hon skulle iväg någonstans, det var inte svårt att lista ut. Om det inte hade varit för de packade väskorna i hallen så hade jag märkt det på det frenetiska småstädandet av köket som redan var städat. Som om hon ville vara säker på att hon lämnade huset i bästa möjliga skick. Varför? tänkte jag tyst för mig själv innan jag kom ihåg att pappa, morfar och morbror Eric skulle beslagta huset både innan och efter kvällens hockeymatch. Vart skulle jag nu ta vägen?
Medan jag stod och funderade vidare på det hade mamma lagt av telefonen, slutat städa och börjat prata med mig, vilket jag inte noterade förrän hon höjde rösten lite.
- EMMA!? Lyssnar du på vad jag säger, eller?
- Va? Ja, jo, javisst, ja... Vad sa du?
- Jo jag frågade när du skulle jobba i helgen.
När hon märkte att hon hade min uppmärksamhet fortsatte hon med sitt plockande.
- Aha... nä, jag behövde visst inte jobba, sa jag och började fixa med min pillerfrukost. Tablett för att må bra. Tablett för att bli glad. Tablett för att se bra ut (med andra ord: tablett för att min hud inte ska falla isär).
Mamma sken upp.
- Men gud vad bra, då kan du ju dra ut med dina kompisar ikväll då!
En efter en lade jag pillerna på tungan och tittade uttryckslöst ut genom det immiga fönstret.
- Gå ut? Nä..., nä jag stannar nog hemma.
- Varför det?
- Jag... mår inte så bra.
"Skitsnack. Du är så jävla tråkig, Emma" spydde hon ut över hela mig och jag kände hur klumpen i halsen växte sig större av hennes ord. Hon visste vad det handlade om, detta var inte första gången. Ändå har hon det sämsta sättet att tackla hennes dotters självhat på. Min försvarsmekanism förvandlar smärta till ilska och jag gick från tyst och stilla till fly förbannad på en nanosekund. Vrålade att hon inte fattade någonting och att jag bara inte ville gå ut, skulle det vara så svårt att förstå?
"Du måste ju komma över det där, Emma! Det är ju bara du som inbillar dig saker, gå ut och ha kul istället."
Jag fortsatte att vråla då det fungerade som ett slags filter för tårarna. Det är inte så förbannat lätt att ha kul när man känner sig som den fulaste flickan i världen. Det går inte att bara intala sig själv att "det är bara en bild mitt masochistiska huvud målar" för då hade jag inte haft problemet över huvud taget. Det funkar inte att bara säga åt sig själv att strunta i vad man känner. Det gör det inte ens bra att välja ett tomt rum istället för en vinglig folkmassa men det gör det i alla fall bättre och jag måste försöka göra det bästa av situationen när jag mår så här. Ibland går det liksom bara inte och vet hon egentligen hur svårt det är att applicera mascara när tårarna rinner? Eller att få håret att stanna i sin dölja-de-groteska-kinderna-position en hel utekväll? Eller att dölja alla områden där huden gått sönder, och ändå vara snyggt klädd? "Du ser ju jättebra ut i hyn lilla vän, jag förstår inte vad du pratar om..." Ett bra försök, men ingenting biter på mig när jag väl gett mig in i dessa tankebanor.
Mamma drog en djup och irriterad suck och gick därifrån. Jag stod kvar med armarna livlöst hängandes vid sidorna och blicken fäst i marken. Där stod jag en stund och tyckte synd om mig själv.
Någon minut gick.
Jag blinkade bort tårarna som nästan tagit sig ut och ställde mig stumt framför kaffemaskinen för att göra mig själv en espresso. Behövde den lugnande värmen samt koffeinet som alltid gjorde sitt. Pålitliga espresso.
Plötsligt kände jag hur någon omfamnade mig bakifrån och lade huvudet på min axel. "Du är skitsnygg och jättefin. Jag tycker i alla fall att du ska fundera över att följa med dina vänner ut, du måste komma över detta."
Även om det är varje mors plikt att tycka (eller i alla fall säga) så om sina barn så blev jag varm. Mycket varmare än all espresso i världen skulle få mig. Det märktes nog dock inte på mig för jag stod stel och sa inte ett ljud förrän hon släppte mig och gick ut till bilen för att styra vägen mot en helhelg i Göteborg.
"Ha så roligt" lyckades jag klämma fram. Sedan kom en tår. Och en till.
Just nu är jag den fulaste flickan i världen, och inte den sortens fula flicka som Håkan blir kär i.
Du är så sjukt vacker, både på insidan och utsidan. Förstår att man inte alltid ser det själv men det är du. Masssssssa kramar! <3
Random kommentar är random, fast jag behövde bara säga att du är riktigt vacker, inte bara sådär vanligt vacker som människor säger till varandra vardagligen. Utan sådär riktigt vacker som får en att stirra och se ut som ett fån innan man kommer på sig själv. Nu har jag aldrig sett dig i verkligheten utan bara på någon bild(fan, kanske skulle sluta låta som någon sliskig stalker?). Sen vill jag bara säga att du är inte ensam att tänka som du gör, har själv mina ups and downs. Dagar då jag inte ens vill gå till Ica för att jag tror att precis alla i hela affären ska titta på mig och se ner på mig, speciellt dom där snygga människorna som ser så förbannat mycket bättre ut än mig, eller den där söta kassörskan som gör att man bestämt måste gå till nästa kassa. Detta kanske framstår som något jäkligt dåligt försök till att få dig att må bättre, men tyckte att du förtjänade att veta att du faktiskt är vacker.
Du är riktigt vacker. På riktigt, alltså. Jag har i och för sig bara sett dig på bild, men bilderna talar sitt tydliga språk. Jag har så många gånger önskat att jag såg ut lite som du, för du är ju så himla fin. Och jag kan tänka mig att bilderna inte ens gör dig rättvisa. Att du är så mycket finare i verkligheten.
Hoppas att du ska komma ur de onda tankebanorna, det förtjänar du.
Emma. Jag blir ledsen när jag läser detta, åh. Varför är det alltid fel människor som drabbas av taskigt självförtroende? Du förtjänar det inte. Saknade dig på bongo igår förövrigt, vi får se till att ses snart igen tycker jag. Bonga eller fika eller vad som. Du är fantastiskt rolig, vacker och en av de härligaste människorna jag känner. Jag vet hur det kan kännas och hur många peppande ord man än får så kan man inte rubba tankestenen som ligger i vägen för att man ska kunna skratta utan att hålla för munnen eller stå upp utan att dra in magen. Men. Som sagt. Du behöver inte känna så. Rubba tankestenen liksom. Pepp och kram!
Jag håller med föregående kommentarer.
Det är så synd att en sån vacker, underbar och fantastisk tjej som du ska behöva känna såhär!
Jag vet att det är många som säger "Jag vet hur det känns" och att när folk säger så, så tänker man själv "Men vafan, ni vet inte ett jävla dugg hur det känns"
Men jag säger ändå, att jag vet hur det känns..
Jag vet själv att jag inte är tjock och jag ser ut som en normal människa och allt det där. Men ändå får man dom där svackorna då man känner sig hemsk och man vill inte visa sig. Helst av allt vill man krypa in i ett mörkt hörn och bara sitta där.
Och du ska inte behöva känna så, för du är så sjukt vacker. Du har en vacker personlighet, en vacker insida. Och du är så otroligt begåvad vad gäller allt.
Jag vet att det är svårt att ta åt sig.
Men snälla, försök att ta åt dig av varje litet ord jag skrivit nu. För jag menar verkligen allt jag skriver at this moment.
Min fina lilla Emma, du är vacker!<3
precis innan jag läste detta inlägg så satt jag och sandra och pratade om att vi var så avundsjuka på dig. TVÅ stora passioner i livet, foto och teater, och att du är så fruktansvärt begåvad och talangfull inom båda områderna. Tänk, om man ändå kunde ha EN passion i livet, eller vara bra på något så som du är bra på det du gör.
Och jag har tänkt så många gånger att jag önskar att jag vore lika snabbtänkt som Emma. Hon säger fan alltid rätt saker vid rätt tillfälle, med den där sexiga rösten, och folk skrattar alltid åt hennes skämt.
och när det kommer till utseendet fröken silfver, så DAMN säger jag bara.....!!! SÅ.JÄVLA.SNYGG.
och även om det är så att man ibland inte ser det, så lovar jag dig, att om du kunde se dig själv genom mina ögon, så skulle du bara se skönhet.
Puss, love u
Du skriver så jävla bra, blir nästan lite arg!
Eftersom du har fått sju jättelånga kommentarer om hur fin, underbar och vacker du är så struntar jag i att göra det(hej du är jättevacker på riktigt slå mig inte) och säger istället; hoppas det blir bättre! Krossa mig på wordfeud eller snacka lite skit om allt mellan himmel och jord vettja!
Eller så reserverar du en för/eftermiddag i helgen så kommer jag och bjussar på fika om du har lust!
(true story)
Puss och allt sånt där gulligt!
Fast du är vacker. Och det är tur att det finns dagar när du inser det. Jag mår precis som du nu och jag har ingen mamma som kan krama mig (tyck inte synd om mig eller så, hon är inte död) så såna småsaker kan du vara glad för. Ingen kan säga någonting som får en att må bättre i såna här lägen men jag ville bara säga att man alltid, alltid tror man är mycket fulare än vad man är bara för att man själv har sån oerhörd koll på alla små detaljer i sitt ansikte och på kroppen. Och det går inte att ta emot komplimanger för, åtminstone för mig, har folk inte sett en när man varit som "fulast".
Men du är fin, hoppas de taskiga känslorna går över.