EVSILFVER

Tänk vad lätt det är att känna sig ensammast i världen när man ligger vaken i sin säng klockan två en onsdagsnatt. 
Det är lätt för fel tankar och fel tårar. 
Det är fruktansvärt lätt att allt känns så fruktansvärt svårt.

(Så sätter man på någon fin låt i hopp om att må lite bättre och inser att spotify väljer "I'll follow you into the dark" och man tänker att här är det mörkt som fan och fan så ensamt det är.)

Jag känner mig som världens minsta varelse där jag ligger i min säng och tittar ut i mörkret. Inte ens månen är på humör inatt utan gömmer sig bakom några tysta moln. Fan vad tyst det är. Kan det inte börja regna?
Det finns ingenstans att fästa blicken, ingenting att fokusera på och låta några halvt engagerade tankar börja bita lite i. Förutom några hårda konturer är det är bara svart. 
Då smyger de sig fram. De där tankarna som ligger och gnager, de där känslorna som annars skjuts undan. De passar på för de vet hur ensamt och tyst det är och de vet att jag behöver sällskap. De börjar försiktigt med några "tänk om", och det kan verka oskyldigt men sakta dras hela min verklighet i bitar. Säger åt mig att jag inte duger. Att jag hade kunnat vara så mycket bättre om jag bara varit annorlunda.



I solsken och värme förstör jag dock nattens ångest. Pusslar ihop den verklighet som så hänsynslöst förstörts.
Tänker för mig själv att jag är helt okej. 
Jag duger precis som jag är. 
Jag hade inte kunnat vara annorlunda,
för då hade det inte varit jag.


För tänk vad lätt det är att känna sig älskad när man har en sol som ler stort. Sprider den där värmen vi annars kanske saknar, ger oss det ljus som vi så desperat letat efter i tusen mörka tunnlar. 

Så fruktansvärt
lätt
att glömma det som är så fruktansvärt
svårt.

Tack älskade sommar för att du äntligen kom.