2011-09-03
11:33:21
Jag går nu.
Jag har undrat ett tag. Det började väl ungefär samtidigt som du och din numera nära vän Tystnaden började umgås. Jag har velat fråga ett tag, men alltid har han kommit i vägen. Tystnaden, alltså. När jag nu ber dig att träffa mig här så vet jag att du tar med dig honom, men denna gång gör hans närvaro bara allting enklare.Det blir liksom inte massa annat prat, och hoppet om att du kanske skulle tycka om mig som förr, väcks inte. Dina tunga andetag blåser det bara längre och längre bort; tvingar mig att fråga.
Då svarar du inte.
Men efter bara några sekunder går Tystnaden fram och viskar i mitt öra. När du ser hur mina läppar börja darra ser du förskräckt och nästan förvånad ut.
Lilla du, visste du inte att Tystnaden kunde tala?
(Jo, det gjorde du visst. Du är bara alldeles för liten för att med egna ord våga berätta hur det ligger till, men du vill ju inte avslöja att det är
precis
så
det
är.)
Jag går nu. Du sa det inte själv men Tystnaden skvallrade för mig och sa att det var så du ville ha det. Du vågar bara inte själv vara den som ger dig av för du vet hur lätt det är att hamna vilse, speciellt för en sån som du.
Och det är du för svag för.
Jag går nu. Trots att det gör så förjävla ont att veta, att du inte skulle försöka följa efter. Du skulle fortsätta att fästa blicken på en punkt i marken, för så lågt, tänker du, så lågt skulle hon inte sjunka. Där är mina ögon och blickar skyddade.
Det du inte vet är att jag är två tårar ifrån att slänga mig ned i gräset, i hopp om att träffa en mina i ditt synfält.
Men innan två tårar har hunnit leta sig ut ur mina ögon som så desperat (men utan resultat) söker kontakt, så torkar jag bort dem, och vänder mig istället om.
Du hade rätt, så lågt tänker jag inte sjunka.
Jag går nu.
Trots att det gör så förjävla ont att veta, att inte förrän jag kommit på ett tillräckligt långt avstånd, då skulle du ta dig mod till att fråga om jag hittat som jag ska. Hittat rätt på vägen ut ur vårt liv - det som du ville lämna men bara jag hade kraft nog att gå ifrån. Själv är du kanske fortfarande för svag. Själv står du kanske fortfarande kvar, på precis samma plats.
Jag önskar det.
För eftersom jag är den som går nu, så kommer jag också från och med nu alltid att vara steget före.
Jag hoppas att Tystnaden viskar det i ditt öra, och jag hoppas att det gör så förjävla ont.
Då svarar du inte.
Men efter bara några sekunder går Tystnaden fram och viskar i mitt öra. När du ser hur mina läppar börja darra ser du förskräckt och nästan förvånad ut.
Lilla du, visste du inte att Tystnaden kunde tala?
(Jo, det gjorde du visst. Du är bara alldeles för liten för att med egna ord våga berätta hur det ligger till, men du vill ju inte avslöja att det är
precis
så
det
är.)
Jag går nu. Du sa det inte själv men Tystnaden skvallrade för mig och sa att det var så du ville ha det. Du vågar bara inte själv vara den som ger dig av för du vet hur lätt det är att hamna vilse, speciellt för en sån som du.
Och det är du för svag för.
Jag går nu. Trots att det gör så förjävla ont att veta, att du inte skulle försöka följa efter. Du skulle fortsätta att fästa blicken på en punkt i marken, för så lågt, tänker du, så lågt skulle hon inte sjunka. Där är mina ögon och blickar skyddade.
Det du inte vet är att jag är två tårar ifrån att slänga mig ned i gräset, i hopp om att träffa en mina i ditt synfält.
Men innan två tårar har hunnit leta sig ut ur mina ögon som så desperat (men utan resultat) söker kontakt, så torkar jag bort dem, och vänder mig istället om.
Du hade rätt, så lågt tänker jag inte sjunka.
Jag går nu.
Trots att det gör så förjävla ont att veta, att inte förrän jag kommit på ett tillräckligt långt avstånd, då skulle du ta dig mod till att fråga om jag hittat som jag ska. Hittat rätt på vägen ut ur vårt liv - det som du ville lämna men bara jag hade kraft nog att gå ifrån. Själv är du kanske fortfarande för svag. Själv står du kanske fortfarande kvar, på precis samma plats.
Jag önskar det.
För eftersom jag är den som går nu, så kommer jag också från och med nu alltid att vara steget före.
Jag hoppas att Tystnaden viskar det i ditt öra, och jag hoppas att det gör så förjävla ont.
Kommentera inlägget här:
