2012-02-19
20:27:46
När du somnat såg jag gränsen, vi är över den nu.
Att benhinneinflammationen skulle vara borta var visst bara prat, idag hann jag inte längre än 2 km innan benen gav vika. Gör så förbannat ont. Började gråta av ren frustration - imorgon ringer jag till Hälsan och bokar en tid så att någon kan hjälpa mig med det här.
Nu slår vårens första regn emot taken
jag står vid fönstret, som en vålnad
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död, lika punktlig och lånad
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång
Mitt i ängslighetens största seger
i samförståndets och skvallrets knägång
Du drar mig till soffan
vi lägger oss ner, och du viskar
Den här stan är för sorglig
vi är värda så mycket mer
Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna, men kan vi spelet
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan fölorat och vet det
Det är det raka, det äkta
i dig som jag ser
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer
Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar
Politiker, media kanaler utan vatten
allt har ett pris, allt saknar värde
Från kyrkan på berget strömmar toner
det är sången som vi en gång lärde oss
Om en rikedom större
än den här världen ger
Vi visste det då
vi är så mycket mer
Nu slår höstens första regn
mot vår motorhuv
När du somnat såg jag gränsen
vi är över den nu
Gick som kompensation en timme med Algot. Han älskar att jag inte kan springa för det är bara plus för honom.
Lyssnade på makalösa Thomas Andersson Wij nästan hela vägen. Vet att jag för ett tag sedan lagt upp "Vi är värda så mycket mer", men den är så jäkla bra att jag bara måste lägga upp den igen. Alltså, texten. Jag dör, det är så vackert. Lyssna och njut!
Nu slår vårens första regn emot taken
jag står vid fönstret, som en vålnad
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död, lika punktlig och lånad
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång
Mitt i ängslighetens största seger
i samförståndets och skvallrets knägång
Du drar mig till soffan
vi lägger oss ner, och du viskar
Den här stan är för sorglig
vi är värda så mycket mer
Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna, men kan vi spelet
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan fölorat och vet det
Det är det raka, det äkta
i dig som jag ser
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer
Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar
Politiker, media kanaler utan vatten
allt har ett pris, allt saknar värde
Från kyrkan på berget strömmar toner
det är sången som vi en gång lärde oss
Om en rikedom större
än den här världen ger
Vi visste det då
vi är så mycket mer
Nu slår höstens första regn
mot vår motorhuv
När du somnat såg jag gränsen
vi är över den nu
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
jo att...min pappa fick benhinneinflammation när han var i tonåren och han har inte blivit av med den..