EVSILFVER

2012-01-30
22:59:25

jag skar mig aldrig med rakblad utan rispade mig med nålar

jag skar mig aldrig med rakblad, kanske var jag för feg. istället använde jag tjockare nålar som jag snabbt och hårt drog över min nakna underarm. tvingade mig själv alltid att ha ögonen öppna när jag gjorde det, jag skulle se hur jag tog sönder mig själv och jag skulle se hur blodet letade sig fram ut ur de djupare risporna på underarmen. jag gillade inte att se själva rispningarna men jag gillade blodet, dock inte på något sjukare sätt än att jag gillade hur det liksom var ett kvitto på att jag faktiskt lyckats att ta sönder mig.
jag var ju redan sönder. så sönder att det inte kändes som någon idé att försöka laga mig, jag skulle liksom aldrig bli hel. istället gjorde jag mitt bästa för att dra ned mig själv ännu längre ned i gyttjan av självhat och uppgivenhet.
ville aldrig att någon skulle veta. bar alltid långärmat och hängde alltid med på skämten som drogs om "emosen" som skar sig för att allt var deppigt och värdelöst. ha ha ha. skrattade med dem. tragikomik. sorgligt roligt. jävla emos. palla må dåligt, liksom. typ. duvet.

en gång råkade en klasskompis se min arm. vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt stod hon två centimeter ifrån mig och drog, utan att jag hann reagera, upp ärmen på min skjorta. hon sa ingenting utan tittade bara ledsamt och eftertänksamt på mig. jag tog snabbt bort hennes hand och drog något skämt om emos. nervöst skratt. palla på dåligt, liksom. typ. duvet. minns inte om hon sa något om det för jag var så angelägen om att få henne på andra tankar. det där hände inte. teatersmink. min hund rev mig. allergisk reaktion. sjukhustester.
tror jag körde den där med att min hund rivit mig.
tillät inga andra tankar än att hon faktiskt köpt mitt dåliga försök till att bli lämnad ifred.

det var ofta efter ett gräl hemma. mamma och pappa kunde vara riktigt hårdhänta med mina depressioner och förstod nog inte riktigt hur fel de faktiskt gjorde. de skrek mycket och kallade mig saker. kommenterade saker som relaterade till mina svaga punkter och skyllde på mig över att familjen var en enda röra. det var nog dock rätt sant. väldigt sant. det var mitt fel.
hela jag var instabil. jag var ful och tjock och då ville ingen ha mig och det gjorde mig helt jävla värdelös. jag hade varit sjuk mycket och när jag kom mycket efter i skolan så sjönk motivationen och skolkande räddade mig från jobbiga frågor från lärarna. varför har du inte gjort din läxa? varför är du borta så mycket? varför somnar du på lektionerna?
för att jag spenderar varje natt ensam hemma på mitt rum i min lilla säng, lyssnar på låtar om självmord och gråter över att jag vill dö men inte är modig nog att ta steget.
istället rispade jag mig med nålar.
en gång med en trubbig kniv. det var efter ett besök hos frisören. jag använde mitt hår som en mask och drog det alltid framför ansiktet. hon klippte av det och jag såg ut som en tjock lesbisk 40-åring. grät som om hela min familj hade dött och visade mig inte utanför huset på två veckor om inte mer.
mamma och pappa tyckte jag var dum i huvudet och åkte iväg till någon släkting. jag sprang ned i köket och hämtade en kniv som min lillebror hittat vid en sjö året innan, satte mig på min säng och skar mig till blodet sprutade.
min bästa vän kom på besök och jag sa åt henne att hon absolut inte fick gå upp på mitt rum, jag hade glömt att lägga undan kniven och byta de blodiga lakanen. gick på toa och började tänka på något skämt, kom fnissande ut och möttes av min bästa väns förtvivlade blick. hon hade gått upp för att hämta något och sett allt. jag blev rasande. mest för att jag skämdes över hur svag jag var och hur dåligt jag mådde. palla må dåligt, liksom. typ. duvet.

jag stod i köket och skalade ett äpple. det var sommar och sol och jättevarmt och jag hade på mig en t-shirt och shorts. det var längesedan jag hade vågat visa mig så, tidigare hade det bara varit jeans, långtröjor och tjocka hoodies.
mamma kom in och vi pratade lite om världsliga saker men det kändes bra för båda var på gott humör. "vad fan är det där?" väser hon plötsligt och jag fattar ingenting. då grabbar hon tag i min arm och ett plågat stön rymmer från min hals. fan. hur kunde jag inte haft en tanke på de nya ärr som snart skulle bildas efter gårkvällens kamp för/mot livet.

jag skämdes som en hund och drog tyst tillbaka armen. började frenetiskt att skala äpplet som redan var skalat och hoppades på att hon inte skulle säga något.
sån tur hade jag inte.
fyfan vad sorglig du är. går du och visar upp det här för vännerna nu? så att de ska tycka synd om dig? va? vafan säger dina klasskompisar?
ingen vet. lies
det kan du fan sätta dig på att de gör, sånt här missar man inte. fan vad du är pinsamt.
sedan gick hon därifrån och jag har aldrig varit så nära döden som jag var just då.

försökte ta mitt liv någon gång sådär. blev inte insläppt i några portar för jag såg aldrig ljuset i tunneln. kände mig ännu mer värdelös, klarade inte ens att ta död på mig själv.
en gång gick jag bredvid järnvägen och övervägde att lägga mig på den. bommarna var på väg ned och det röda blinkande ljuset ropade åt alla djur och människor att hålla sig borta. jag ville bort.
ringde min bästa vän och vi båda grät hysteriskt och jag sa rätt ut att jag inte orkar mer. palla må dåligt, liksom. typ. duvet.
det var tänkt som ett hej då men jag har aldrig hört henne gråta så och plötsligt hade tåget åkt förbi. vi lade på och jag lade mig mitt på marken och grät tills jag inte kunde andas mer. vaknade upp i någons hus. berättade det aldrig för någon.

en natt chattade jag med en killkompis som efter den natten skulle ses som min bästa. vi pratade om livet och båda öppnade upp varandra som två böcker i samma genre men med helt olika historier. han hade varit med om så mycket skit och jag undrade hur fan jag kunde sitta här och klaga när han verkade ha haft det tio gånger värre. han blev irriterad när jag sa det till honom för han sa att så kunde man inte resonera. han frågade om jag någonsin hade skurit mig och jag sa nej. palla må <I>så</I> dåligt, liksom. typ. duvet. plötsligt blev stämningen för seriös och jag skrev "jaja, här har du några rakblad och lite sömnmedel, jag vänder mig om och det som händer händer". ett rått skämt från en serie som jag trodde skulle lätta på stämningen. det var så nytt för mig att någon läste min bok och jag blev nervös och trodde att han skulle tycka jag var en jobbig brud som bara var nere i hur dåligt jag mådde, och jag ville inte för allt i världen vara bruden som sökte uppmärksamhet genom trasiga armar. hans svar var "ibland är du en idiot, emma. puss" och sedan loggade han ut. jag fick panik när jag insåg hur det låg till och jag har aldrig skämts mer. det var ju inte så jag menade. jag var ju också där. jag skulle ju aldrig döma.
varför tror du då att alla andra skulle döma mig? sa en röst i mitt huvud som rispade mig inifrån lika hårt som jag själv rispade mig utifrån. smsade honom. bad om ursäkt. förklarade läget. mådde illa när stenen från bröstet släppte, den dunsade till i magen så hårt att jag började gråta, med tårarna rann gruset ut och med ens kände jag mig lättare.


allt det där känns så långt borta nu. jag mår bra. bättre. bra.
det händer ibland att jag tittar ned på mina handleder. vid en snabb blick kan jag skylla på en hund eller en katt, men kollar man närmre berättar de en helt annan historia. fast det är inte så ofta man spanar in folks handleder, så jag klarar mig rätt bra faktiskt. nämner någon det så säger jag som det är. dock alltid med en skämtsam underton och ett litet skratt därefter.
himla emo jag var alltså. ha ha ha. pinsamt roligt sorgligt.
palla må dåligt, liksom. typ. duvet.
Kommentarer:
#1: göran

2012-01-31 @ 20:45:46
#2: göran

älskar dig. är så lycklig över att du mår bättre. du är min bästa vän och jag kommer alltid hålla hårt i dig

2012-01-31 @ 20:46:46
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: