EVSILFVER

Möttes av släkt och vänner på utspringet och fick flera dussintals blågula band runt halsen med allt från gosedjur och tutor till jäger och champange. Väl uppe på flaket var eurofin ett faktum, och vi skrek oss hesa till  sången av lycka som hängde i luften. Killen som skulle fixa våra högtalare till flaket hade fuckat upp och glömt en jävligt viktig detalj till högtalarsystemet - nämligen elen. När han förstått vad han gjort så flydde han utan att varken förklara eller be om ursäkt. Fruktansvärt jävla omoget. Var så förbannad att jag hade slagit till honom om han varit där. MEN, ES3b fixade det jävligt bra ändå och man hörde inte ens att vi inte hade musik för vi sjöng så mycket. BÄST VAR DET. Fyfan vilken lycka det var att stå där på flaket och alla nedanför log och vinkade. Alla utom en gubbe som pekade finger. Vi skickade slängkyssar till honom. Det behövde han.

Efter flakäventyret åkte alla hem till sig och firades av nära och kära. Jag var salongsberusad och lyckligast i världen när jag klev in i mitt vita hus. Möttes av jubel och kramar och kämpade hårt med att hålla tillbaka tårarna. Inte gråta. Inte gråta nu Emma. Du gråter aldrig inför folk. 
Men så sitter alla där i trädgården och jag ska öppna mina presenter och högt läsa alla fina kort jag fått. Då brast det. Tårarna sprutade och till en början torkade jag irriterad bort dem men tillslut lät jag dem bara rinna. Allt var så fint.
Allt var så himla fint och jag var så lycklig och hela världen var vit. 
Efter tre timmars friande (som bara flög förbi), började klasskamraterna att droppa in. Musiken höjdes, alkoholen åkte fram och snart var festen i full gång. Min älskadeälskade vänner (som tog studenten förra året) var där och var nästan mest pepp av oss alla. Jens fick flera gånger igång klassen på ramsor som "vi är estetare, vi är mycket hetare!" och "ES3b, TJALALALALA, ES3b, TJAAAALALALALALA". Jag ställde mig också några gånger och utbringade studentskålar. 
Förfesten var en riktigt jävla hit och alla verkade SÅ nöjda! Vi hade så kul att vi knappt ville åka därifrån, men vi kände oss nästan lite tvugna med tanke på att alla studenter i hela Jönköping skulle vara ute, så efter extremt mycket dansande och supande drog vi oss till bussen. Bussresan till stan var bäst. Jag kommer nog aldrig att få uppleva den sortens extrema lycka igen, det känns i vilket fall inte så nu. Det var okej att vara vild, man fick skrika så mycket man ville, man fick vara svinfull - alla bara älskade allt och ingenting var inte okej. Vi sjöng och skrek hela bussresan.

Kvällen/natten bjöd på nostalgi, svett, blod och tårar, alkohol, kramar, löften om kontakt och extreeemt mycket dans! Jag var lika lycklig hela tiden. Vart man än gick så visslade folk efter en och grattade till studenten. Arrrghhh. ALLT VAR SÅ FANTASTISKT. Jag kan inte ens skriva mer nu, trots att det finns så jävla mycket kvar. Sitter bara som i en jävla skokarton nu och undrar hur fan det kan vara över. Hur fan..... Vafan.... Det är över?