EVSILFVER

Åh herre min skapare vilken kväll det har varit! Klockan sju satte kvällens föreställning igång och allt gick super. Publiken var fantastisk och presationerna på scen likaså. Lilla Liw var har dock mått fruktansvärt hela dagen (klockan elva var vi i skolan), och det har verkligen varit hemskt att se henne i det skick hon varit. Hon klarade sig igenom första föreställningen, och första akten i föreställning nummer två gick också okej, men när andra akten satte igång klarade hon bara inte mer. Jag började nästan gråta när jag såg henne, stackarn. Tårarna och svettet rann, hon hostade konstant och febern skrek arg och undrade varför i helvete hon inte lade sig ned och vilade. Vi förstod henne självklart och det var inga sura miner när vi fattade att hon inte skulle kunna köra vidare, men paniken var ett faktum. Då kom Calle-Micke till undsättning! Han drog på sig hennes olika kostymer och lärde sig replikerna på bara några minuter. Att det var svårt att hålla sig för skratt för skådespelarna på scen var inte svårt att förstå - han både såg och agerade väldans roligt. Men de klarade det, och jag är stolt över min klass! Bakom scen var kaoset i full gång. Vem ersätter Liw i scenen där hon spelar Rakel? Vem bär in bordet i nästa sen? Vem tar ut stolarna? Skulle Liw ha varit inne nu? Vad gör hon här? Vem ska fixa det? Jävlar, nu glömde vi sängen!
Vi sprang runt som upprörda hönsmammor i en hönsgård där alla kycklingar blivit stulna.
Jepser fick näsblod mitt på scen och började i sista scenen att asgarva åt en sjukt rolig Calle-Micke i Liw-kostym, mitt när han stod och skulle hålla tal. Detta tyckte publiken var hysteriskt roligt - vi med, men vi försökte ändå hålla oss så mycket vi kunde och gjorde en grej av det i karaktär istället, haha.

Ja, stressad, det var man allt. Och lättad var man när man äntligen fick springa ut och ta emot applåder (till världens härligaste sång).
Dessutom fick jag höra av några människor jag inte känner att jag var skitduktig på att spela man, hihi. Det blev man peppad av!