EVSILFVER

Det är så här jag kommer ihåg Nicke Nyfiken, och det är banne mig det här mina egna barn kommer få se när jag väl får några. Älskade verkligen den här filmen!

 

 

Alfons Åberg var också en storfavorit när jag var barn. När jag tittar på filmsnuttarna idag förvånas jag över hur korta de faktiskt är, de kändes så himla långa och händelserika när jag var liten. 

 

 

De här två lergubbarna tyckte jag också var väldigt roliga. Hade ingen film med dem men de syntes ofta i Bolibompa. Kommer ni ihåg...?

 

 

Åh, Fablernas Värld. Såg alltid det här programmet hos min kompis Rasmus som hade det på VHS. Tyckte det var så himla roligt och frågade varje gång jag kom hem till honom om vi kunde se "filmen med alla pratande djur". 

 

 

Klas Klättermus klickades ofta igång när det var sångsamling på dagis. Tror till och med vi satte upp en pjäs.

 

Babar var också en av mina favoritfilmer. Älskade verkligen introsången, tyckte den var så mysig.  

 

Sånt här kan jag ligga och roa mig med dagar och nätter långa, finns ingen bättre känsla än nostalgin. Igår låg jag och pratade barndomsminnen med Andreas, som antagligen inte ens var intressanta förutom för mig. Om radhusgården jag växte upp på, där alla kände alla och vi sprang hej vilt mellan husen för att träffas och leka. På ena sidan gården hade vi en koj-skog, där alla byggde sina egna kojor. I den skogen brukade också jag och min dåvarandra "bästis" Camilla leka att vi var två tonårstjejer som hade massa egna hästar, haha. Kojorna var oftast där vi bodde. Undrar om några är kvar. På andra sidan gården, över vägen, låg en stor, mörk skog där alla barn brukade gå in tillsammans i led och lyssna efter läskiga ljud. Alltid var det någon som - bara för att jävlas - började gallskrika, och helt plötsligt handlade det inte om vem som vågade gå längst in utan vem som först hann ut. På sidan av den skogen fanns en pulkabacke där vi alltid hängde på vintrarna. "Se upp i backen, fyra hål i nacken" slängdes vilt omkring och det var alltid tävling om vem som kom längst med pulkan. När man blev lite äldre hittade man andra, lite farligare och osäkrare sluttande stigar mitt inne i skogen som snabbt bytter ut mot den vanliga backen.

 

Lite ovanför gården fanns en bondgård dit vi ofta gick och klappade alla bondkatter som sprang omkring. Vi brukade låtsas att de var våra egna, gav dem namn och presentera dem stolt för våra kompisar nästa gång vi gick dit. En gång följde en liten vit kattunge med mig hela vägen hem, trots att jag gång på gång bar tillbaka den till stallet. Frågade mamma och pappa flera gånger om jag inte kunde få behålla den, men det fick jag naturligvis inte. Det gjorde så ont att hela tiden bära tillbaka den när den varje gång panikslaget kom jamandes efter mig. När jag blev lite äldre fick jag reda på att bonden dränkte alla nya kattungar. Blev så ledsen.

 

På sommarkvällarna brukade alla barn samlas ute på gården och leka Dunken, Bollen i Burken eller Ficklampan (som jag och en kompis kom på själva). Det skulle alltid olas om vem som fick räkna. Någon som kommer ihåg några ramsor måhända...? Vet att vi körde någon som började typ "uppe bland lianerna sitter babianerna....".