2013-03-14
09:06:00
Är det okej om jag är okej
Jag blev överöst med kramar som jag inte riktigt visste hur jag skulle ta emot. Det skulle vara synd om mig nu och jag kände mig bortkommen i deras sympati. Bekymrade ögon försökte gång på gång se in i mina, som för att kolla om det var just deras blick som skulle kicka igång den brutna kontakten mellan tårkanaler och känslocentra. Det gjorde mig så osäker och de upprepade orden:
det är helt okej att gråta.
Jag drabbades av någon slags prestationsångest. Jag vet inte hur länge jag försökte pressa fram en tår, för jag ville verkligen inte göra dem besvikna. Det här var något alla förväntade sig, det är var en norm, en principsak. Det var helt enkelt så det skulle gå till - nästa steg för mig att bli hel igen.
Samtidigt kände jag mig inte trasig.
Jag var tvungen att titta ned i marken, deras undrande blickar fick mig att börja tvivla på mig själv. Var det något fel med mig? Hur skulle de se mig nu?
Med blicken på asfalten gjorde jag ett sista försök att framkalla i alla fall någon form av fysiskt tecken på sorg. En snyftning eller bara lite glans i ögonen.
Sekunderna tickade hårt, mycket hårdare än hjärtslagen som inte heller de kändes så mycket alls, och tillslut var jag tvungen att ge upp. Så höjde jag blicken igen som ännu en gång träffade deras bekymrade ansikten.
Det är helt okej att gråta, Emma.
De väntade på smällen lika mycket som jag.
"Men... är det lika okej att inte gråta?".
det är helt okej att gråta.
Jag drabbades av någon slags prestationsångest. Jag vet inte hur länge jag försökte pressa fram en tår, för jag ville verkligen inte göra dem besvikna. Det här var något alla förväntade sig, det är var en norm, en principsak. Det var helt enkelt så det skulle gå till - nästa steg för mig att bli hel igen.
Samtidigt kände jag mig inte trasig.
Jag var tvungen att titta ned i marken, deras undrande blickar fick mig att börja tvivla på mig själv. Var det något fel med mig? Hur skulle de se mig nu?
Med blicken på asfalten gjorde jag ett sista försök att framkalla i alla fall någon form av fysiskt tecken på sorg. En snyftning eller bara lite glans i ögonen.
Sekunderna tickade hårt, mycket hårdare än hjärtslagen som inte heller de kändes så mycket alls, och tillslut var jag tvungen att ge upp. Så höjde jag blicken igen som ännu en gång träffade deras bekymrade ansikten.
Det är helt okej att gråta, Emma.
De väntade på smällen lika mycket som jag.
"Men... är det lika okej att inte gråta?".
Taggar:
dagbok,
dikt,
text;
Kommentera inlägget här:
