EVSILFVER

 

 

Har haft en riktig skitmorgon. Min 18-åriga bror har fortfarande inte växt upp i sinnet och jag slås gång på gång av hur otroligt lite moral och vett han har. Jag bara hoppas att han inte beter sig likadant mot sina vänner, det skulle sluta i katastrof.

Då mina hormoner hoppar runt som kaniner på trampoliner och jag dessutom börjar bli sjuk (som ni kanske tycker jag tjatar om, men det är bara för att det har en så stor inverkan på hur jag beter mig och reagerar på saker), så fick jag denna morgon nog och raseriutbrottet var ett faktum. Jag blir inte arg så ofta, jag kan bli irriterad på mina föräldrar men jag brukar faktiskt inte bli arg. Jag har inte en kort stubin, förutom just nu men tyvärr är det inget jag kan göra åt än att göra alla beredda på att jag har en dålig vecka, haha. Därför blir jag så ledsen att allt som behövs för att jag ska bryta ihop är att min lata bror kommer hem och direkt börjar provocera mig. Sjukt onödigt. Längtar tills han får lite vett och sans i skallen och kan förstå hur otroligt illa han beter sig.

Samtidigt som jag just nu tappar kontrollen ganska lätt så har jag ALLTID tyckt att man kommer sjukt långt med ett förlåt. Jag själv skulle aldrig säga förlåt om jag inte menar det och om någon gjort något illa mot mig så betyder så jäklans mycket om den personen sen bara tar tjuren vid hornen och ber om ursäkt, för ingenting är värre än folk som gör fel men låter någon slags påhittad stolthet ta över deras förmåga att faktiskt bara be om ursäkt. Jag menar herregud, den stolthet ni så varmt pratar om är ju inte på riktigt om man inte kan gå rakryggad ur en fight och erkänna sitt misstag. Låter väl som att jag höjer mig själv till skyarna nu, vilket inte är meningen, men att be om ursäkt och erkänna sina svagheter är faktiskt något jag värderar.

 

Jag ska försöka piggna till lite nu tänkte jag, 

för just nu går jag mest runt med detta ynkliga baby face: